Publicerat

Ja eller nej

7 mars 2008 – å jag har namnsdag! – 11.04.44

Ibland, när jag träffar en (för mig) ny person, frågar jag:

– Ja eller nej?
– Vaddå ”ja” eller ”nej”? På vaddå?
– Bara ja eller nej. Välj.

Personen tvekar. Tittar lite tvivlande på mig, kanske vänder bort kroppen en aning. Ser på mig från sidan och tänker nåt i stil med ”hon kan ju vara galen… bäst att ligga lågt”.

– Hm… ja, men vad är det jag ska svara på?
Kommer det efter en stunds funderande.
– Ska det vara så himla svårt? JA eller NEJ.

Nu kommer det intressanta. Personen har nu fattat att jag inte kommer att ge mer information om vad jag menar. Och att det finns risk att jag blir irriterad över fler frågor om saken, varpå de betämmer sig för att:

1. svara ”ja”
2. svara ”nej”
3. gå därifrån

Och jag har fått mitt svar.

—

Facit kommer här:

1. bra
2. inte bra
3. idiot

Publicerat

Skämmigt

Egentligen borde jag inte berätta detta. Men om ni lovar att inte säga det till någon ska jag berätta en hemlighet.

Jag har tittat på sport på tv.
I 4 timmar.
I sträck.
Kunde inte slita mig.

Jo, jag vet. Det är hemskt. Det är riktigt skämmigt. Och det är definitivt ett steg i fel riktning. Allt det visste jag innan jag knäppte på fjärren. Ändå kunde jag inte låta bli. Varför? Jo, det var ju direktsändning från årets stora Vasalopp! Och, säger du, Vasaloppet sänds varje år och du har aldrig varit det allra minsta intresserad av det tidigare.

Ja, jo, jag vet…

Men, det är en helt annan sak nu, när man gjort det själv! När man varit där. När man känner igen sig. Plötsligt förstår man vad det handlar om. Spänningen i startfållan. Skidan som slipprar i spåret. Glädjen över att få anta en stor utmaning – och klara av den! Man minns de läskiga nedförsbackarna. Blåbärssoppan. Man glömmer aldrig känslan man fick i kroppen när man äntligen såg tornet på Mora kyrka…
Jag har ju upplevt allt detta. Även om jag inte var lika snabb som de norska bröderna. Även om jag inte åkte lika långt…

Det kanske inte är mycket till försvar, men jag har inget bättre.

Publicerat

Blogga på uppmaning?

När jag bloggar, om jag bloggar, gör jag det för att jag har något att berätta. Något som jag funderat på. Eller, så vill jag bara ”skriva av mig”. Jag bryr mig faktiskt inte så mycket om dig, min kära läsare… Det här med bloggen är, och förblir, en egotripp. (Det finns värre sådana.)

K tycker nu att jag bloggar för sällan och har uppmanat mig att producera ett nytt inlägg.

Vad passar då bättre än att tala om en sak jag ofta funderat över. Nämligen hur man kan få fram saker och ännu värre, tvingas vara kreativ, på beställning.

Att drivas av sin lust är lätt. Man flyter bara med. Gör det man vill och struntar i allt annat. Energin flödar och allt känns bra.

Nu är det dock inte alltid så. Inte för mig och sannolikt inte för så många andra heller.

Det finns till exempel många författare som skriver varje dag mellan 9-5. Vanlig kontorstid. Som om det vore vilket jobb som helt. Och gör det oavsett om de har något att skriva eller känner någon speciell lust. De vet att de måste arbeta så för att det till slut ska bli en bok eller tidningsartikel.

Så är det för mig också. På jobbet. Jag tar fram mina jobb, skriver kanske en ”to-do-list”, sen börjar jag i ena änden. Det kan se omöjligt ut, vid första anblicken. Rörigt, massa lösa trådar, dokument som är ”borta”, viktiga saker som fattas. Men det är bara att börja ändå. Det löser sig. Det klarnar. Och blir klart.

Om jag skulle vänta på att lusten skulle infinna sig varje gång jag ska välja typsnitt eller färg, skulle jag aldrig komma till stadiet då jag kan skriva ut en faktura. Det, som till sist, ger mig de pengar jag lever på. Tyvärr.

Så, till K vill jag säga, jag kommer INTE att blogga på uppmaning. På bloggen gör jag som jag vill.

Eller, är det det jag just gjort… bloggat på uppmaning?

—

I så fall kan jag lika gärna fortsätta och skriva lite om skidåkning. Kul, va?

I helgen som var åkte G och jag upp till Högbo, utanför Sandviken för att finslipa tekniken. (Nåja.) Där finns ett konstfruset spår på 2,1 km och vi körde 9 varv. Roligt!

Nu, sista veckan, före Tjejvasan gäller dett att lägga upp en strategi för att göra ett så bra lopp som möjligt. Vad ska jag äta? Hur mycket/lite ska jag träna?

• Pasta, i lagom stora portioner, men ofta, tror jag på.
• Ett litet springpass i morgon, om solen skiner.
• Se till att vara utsövd.

Sen, får det vara bra.

Publicerat

Dagens lista

Jag skriver ofta om mina listor. Om mitt stora behov av att organisera upp min tid. Men, sällan skriver jag mina listor här, på bloggen.

Därför, mina trogna bloggläsare, kommer här dagens lista:

1. Ringa/maila diverse anonsörer som missat att lämna in sitt annonsmaterial till tidningen. Deadline var den 20 januari och nu börjar jag att tröttna.

2. Ringa/maila alla de som lovat skicka mig bilder på sina nunor – som också struntat att göra som det sagt. Tröttsamt.

3. Träffa en man som jag ska göra en konstbok tillsamman med. Vi ska försöka styra upp projektet och se till att boken blir till. Det har varit en väldans massa prat om den, nu ska den snart vara klar. Vernissaget, där boken ska presenteras, är den 24 maj i Varberg. Låter kanske som om det fanns oceaner av tid, men det gör det inte. 60 sidor tar tid att producera. Flera personer är inblandade i projektet, en reprokille, en textförfattare, en grafisk formgivare (jag), en tryckare, för att nämna några. Måste också ta reda på hur man skaffar sig ett ISBN-nummer….

4. Springa. Har lovat Gin, men om det blir av beror på om halkan försvinner. Jag ger mig inte ut på blankis.

5. Veckohandla mat.

6. Diverse andra inköp, så som saltsten till hästarna.

7. Försöka att få till en struktur på tidningen som jag håller på med. Det blir ett stort nummer, 80 sidor, och det gäller att allt som ska in i den, tar precis den platsen. Varken mer eller mindre. Egentligen är det konstigt att det alltid stämmer på raden, när allt är klart, med tanke på hur löst allting är i detta skede…

8. Ge fåren mat och ta in hästarna.

9. ”Mitt liv som rondellhund” på Teater Studio Lederman kl 19 är också inbokat. Så, det får bli kvällens aktivitet.

10. SOVA.

Publicerat

Att veta eller inte veta

31 januari 2008 – STORT grattis till IVAR -10.46.20

Hade någon sagt till mig att jag skulle ha barn med den mannen om 8 år, hade jag aldrig trott på det. Jag var 15 år och trodde att jag visset allt.
Om någon, när jag var 25 år, sagt till mig att jag skulle vara ”bonde” om 5 år hade jag skrattat mig magsjuk. Nej du, det går jag inte på!

Om någon idag säger till mig att livet kommer att bli ”si” eller ”så”. Varför reagerar jag som om det vore sant? Varför tror jag att det har något med verkligheten att göra? Har jag inte lärt mig någonting alls?

Trots detta, planerar jag som om jag visste. Som om jag kunde bestämma allt. Gör upp planer. Tar reda på fakta. Väljer väg.

Varför?
Jo, det finns en mycket bra anledning. Jag tror, trots allt, att jag kan påverka ganska mycket om hur mitt liv ska gestalta sig i framtiden. Om jag bara planerar väl och går framåt. Sätter upp små delmål, kanske. Viker av från vägen, om den visar sig vara på väg åt fel håll.

OK, det finns massor av osäkerhetsfaktorer – andra människor, diverse slumpar som dyker upp och ”bananskal” som man kan halka på.
En sak som är lite märkligt är att jag nästan aldrig räknar in min egen förändring (utveckling?) som osäkerhetsfaktor.
Min egen uppfattning. Min egna vilja. Den står väl ändå fast?

Det har visat sig att även den förändras med tiden.

Obehagligt? Fantastiskt?
Välj själv.

Publicerat

I Fäders spår

Jo, nu är det avklarat. Vasaloppet. Eller rättare sagt, Tjejvasan. Ett mål är uppnått, även om det tog förskräckligt lång tid att komma dit. Till målet i Mora, alltså. Hade ju en idé om att komma under 3 timmar. Andra skrattade och sa att ”det kan du inte”, vilket bara gjorde mig än mer envis.
Men, tyvärr räcker det inte med envishet. Det behövs även träning. Och då talar jag om träning på SNÖ. Något jag definitivt fått för lite av denna vinter.


G och jag i startfållan

Ganska snart insåg jag att det där med 3 timmar var nog inte så sannolikt… Skidorna åkte lika mycket i sidled och bakåt som framåt. Spåren var periodvis obefintliga. Strålande sol och + 7° är perfekt väder – ända ner till marknivå. Där är det för varmt.

Hade lämnat in mina skidor för ”proffsvallning” i Mora kvällen innan. Betalade glatt 500 kr för att förvissa mig om att få bästa möjliga fäste och glid. Men redan efter 1 mil fick jag ta upp min lilla klister-spray-burk, som jag klokt nog köpt på Stadium, och valla om själv. Nu gick det något bättre. I alla fall uppför.


Blåbärssoppa i Eldris

Nedförsbackarna ska vi inte tala om. De var många. De var branta. De var som gjorda att ramla i – vilket jag också gjorde. En 5-6 gånger, så där… Men jag är utan skador, vilket känns väldigt skönt. Att ramla är ok så länge det inte gör ont.

I mål kom jag på tiden 3.58 och nånting. Det kändes ok, för jag gjorde ändå mitt bästa. Mer kan jag inte begära.

Och för er som inte upplevt det, kan jag berätta att det är verkligen något speciellt att skida in under den berömda skylten… ”I fäders spår för framtida segrar”.

Nu har jag gjort det! Känns otroligt!


Målbilden

Publicerat

En månad kvar

Nu börjar nedräkningen.
Om bara en månad, den 23 februari klockan 11.35, startar jag i Tjejvasan. Med nya skidor, proffsvallade så klart. Iklädd mina nya skidkläder och med nummerlapp på bröstet (7200).

Spåret lär vara ganska tufft i början, med en 2 kilometer lång uppförsbacke tills man kommer till Oxberg. Sen är det bara att köra på. Det gäller att komma till Eldris, sista kontrollen före Mora, före klockan 16, för att inte bli diskvalificerad, men det ska väl inte vara något problem. Hoppas jag.

Tänk sen känslan… när man skidar in i Mora. In under den berömda Vasalopps-bågen ”I fädrens spår”. Med publiken ljublande längs gatorna. Solen skiner. Man är lite lagom trött, så som man borde vara efter 3 mil på skidor. Får sin medalj…
Ja men, föreställ er!
Att inte alla är avundsjuka på mig, fattar jag inte!

Ska ut och träna skidlöp idag. Några kilometer på åkern ska jag väl klara av innan snön smälter bort. Sen blir det Aerobics ikväll och cirkelträning på söndag. Här gäller det att ligga i! Sista veckan ska jag dock bara ta det lugnt och äta pasta.

Pratade med min pappa igår i telefonen. Berättade om hur träningen går, hur kul det är med skidåkning, om kost (lågt och högt GI) och om snön som aldrig verkar komma till Stockholm.

Och annars, då?, undrade han, efter en halvtimmes oavbrutet prat om skidor, från min sida.

Annars?! Det finns inget ”annars”. Det är bara skidor och Vasalopp som gäller. Just nu.

Publicerat

Det såg inte ut så här…

… men lite snö har vi fått idag. Redan i morse singlade de första snöflingorna ner från himlen. Hela dagen har det fortsatt och till slut kunde jag inte hålla mig längre.

Jag måste ut.

På med skidorna.

Det blev en liten skidtur på 2,5 km. Bra träning av lårmusklerna, då jag fick hoppa mellan stenar och grenar i skogen för att inte få tvärstopp på skidorna. (Tog mina gamla skidor, de vallningsfria, för att inte repa sönder mina nya.)
Hunden sprang sick-sack mellan benen på mig och försökte samtidigt hugga av stavarna, dock utan någon större framgång.
Det var, med andra ord, inte en helt perfekt skidtur. Men, det blev en skidtur. Får vara bra så.

Publicerat

Tack Bodil

Måste bara citera ett par rader jag läste på Bodil Malmstens blogg idag. De raderna svarar nämligen på en fråga om mig själv som jag ofta undrat över.

Hon visste tydligen bättre.

Här kommer de.

Varför jag alltid överdriver?
För att allting blir tydligare då.

Varför har ingen sagt något tidigare?