Månad: april 2006

Läste på en blogg om 4 ”sayings” igår.

Sayings, som skulle göra en mindre stressad, om man lyckades tillämpa dem.
Det som skulle tillämpas var:

1. I am not in control of any outcome
2. Everybody is doing their best
3. I will not defend when critizised
4. I will not be offended when critizised

Funderade ett tag.
Funderade på hur jag kan slippa stress och vill nu meddela hur mina 3 alternativa ”sayings” skulle lyda:

1. I aim to be in control of most of the outcome
2. Everybody should do their best, always
3. I will listen and learn when critizised

Good luck!

Jaha. Då har man kommit till ytterligare en milstolpe i livet. Den, då allt blir ytterligare lite suddigare. Då man inte längre kan läsa en vanlig dagstidning utan problem. Bokstäverna är plötsligt dubbla och grå-suddiga. Dumma bokstäver! Det var länge sedan jag såg vilken buss som kommer emot mig när jag står och väntar vid busshållplatsen. Nu har det alltså gått ett steg till. Mot förfallet. Med stormsteg.

Fick domen i tisdags. Har inte bloggat förrän nu, när den första chocken har lagt sig en aning. Hos Tant Optiker fick jag frågan ”bättre nu… eller nu?” ungefär 1000 gånger. Efter en halvtimmes utfrågning konstaterade hon ”det är nog dags för ett par proggar”.

PROGGAR – vad är det???

Jo, det fick jag snart veta. Det är ett par pensionärsglasögon, kärringglasögon – det vill säga, ett par progressiva glasögon. Jag blev väl lite blek om kinden när jag fick klart för mig vad hon talade om, så hon fortsatte snabbt att meddela att de numera inte alls syntes på glasögonen att de var dubbelslipade. Ingen kant, som förr i tiden. Inga fula rutor. Och det fanns snygga bågar som kunde passa… försäkrade hon.

Letade mig tillbaka till arbetet och meddelade B att han är gift med en kärring. (Om han nu inte redan visste det.) Han tyckte inte att det var någon stor sak. Men, när jag talade om vad det skulle kosta hoppade han högt. 11.070 bagis. Det är många flaskor Gin, det.

Med vänlig hälsning

Läste en krönika i en av våra dagstidningar i helgen som handlade om ålder. Journalisten som skrivit krönikan var 38 år gammal. Och kvinna. Inget konstigt med det. Att vara 38 år och kvinna är inget speciellt. I Sverige, vill säga. I Zimbabwe är läget ett helt annat, skrev hon. Där är medellivslängden för kvinnor – just 38 år. Lägst i världen.
Journalisten skrev sedan en lång utläggning om att om hon varit född där, hade hennes liv, mer eller mindre, varit slut nu.

Men, hon glömde en viktig sak. Medellivslängd betyder inte att man dör när man fyllt 38. Det betyder sannolikt att väldigt många kvinnor dött redan före 1 års ålder… De som haft turen att bli 38 har sannolikt ganska stora chanser att även bli 58. Tror jag. Man kan bli lurad av statistik. Man tänker lätt fel.

På 1700-talet var medellivslängden ganska låg även i Sverige. Kommer inte ihåg exakt, men den låg väl nånstans på 35 år. När jag läste det första gången tänkte jag (och gjorde då samma tankevurpa som journalisten) att ”vad konstigt det måste sett ut på stadens gator och torg – inga gamla människor alls!” Fel, fel, fel. Det fanns gamla människor men spädbarnsdödligheten var enormt stor.

Ett annat exempel på hur svårt det kan vara med statistik var när J hade jättesvårt att fatta att medellängden på hans klasskamrater kan vara 158 cm utan att någon av dem behöver vara just 158 cm. (Han gick i mellanstadiet då.)

PS. I Sverige var medellivslängden för kvinnor (år 2002) 82,1 år. För män var motsvarande siffra 77,7.

* Mark Twain är den man som har myntat uttrycket ”Lögn, förbannad lögn och statistik”. Han blev 74 år gammal, om någon undrar.

Är fortfarande med på budgivningen av de tre bostadsrätterna. Frågan som infinner sig är, vad är taktiskt riktigt:

• att snabbt höja budet, om man är säker?
• avvakta, för att göra de andra spekulanterna osäkra?
• höja i stora steg, för att skrämmas?
• höja i små steg, för att vara säker på att inte få betala för mycket i slutänden?

En sak, är dock säkert. Man ska bestämma sig för ett eget ”tak” som man inte går över. Men (och nu är vi inne på taktik igen) det bör kanske inte vara på jämna 100.000-tal. Eller…?

Jag, som för inte så länge sedan tyckte att det var stressigt att ligga i budgivning på en bostadsrätt, har nu insett vad som är ÄNNU värre. Nämligen att ligga i budgivning på tre stycken OLIKA bostadsrätter – samtidigt!

Objekten är som följer:

• 2a på Skeppargatan
Bu: lite ”skabbig”, svårparkerat (med bilen)
Bä: balkong, bra planlösning (slipper gå in i ”Klas rum” för att komma in till toan), nära till bussar och t-bana, fina furugolv, gasspis

• 2a på Skeppargatan (fast en annan)
Bu: måste gå igenom ”Klas rum” för att komma till toan, alltså sämre planlösning, svårparkerat (med bilen)
Bä: fräscht kök som sitter ihop med vargadsrummet, nära till bussar och t-bana, disk- och tvättmaskin, fina furugolv, större och ljusare sovrum

• 3a på Valhallavägen
Bu: Vallhallavägen… trafik, trist hus, nära tullen, längre till bussar och t-bana
Bä: större, mycket större, balkong och sovrum mot gården, lägre månadsavgift, kan ha ”kontor” i ett av sovrummen och behålla vardagsrummet som vardagsrum, lättare att parkera bilen

Nu får jag bita på (plast)naglarna igen, för att om något dygn inse att de alla tre blivit för dyra…