Vet inte vad jag det är jag försöker bevisa eller varför jag utsätter mig för påfrestningar jag inte har så stora möjligheter att klara av.
Ett möjligt svar är att jag inte kan säga nej när J utmanar mig. När han vill vara med mig… Göra något tillsammans med sin mamma. Det är ju det jag blir så himla glad över.
Vad det handlar om?
Jo, jag har just bestämt mig för att starta i Krogrännet på söndag. Krogrännet är en skridskotävling på 3,3 mil som går från norra Vallentunasjön till Stallmästaregården. Helt galet. Ja, jag vet. Jag kan ju inte ens åka skridskor.
Nej, jag inte har inte direkt nån plan, heller. Annat än att ta med mig skridskor, stavar, dubbar, extra kläder i en plastpåse, vattenflaska, bussremsa… utifall att…
Jag tänker inte träna alls. I alla fall inte på is. Är alldeles för rädd för isar för att jag ska våga mig ut. Ensam. Nej, det kan man glömma.
Möjligen släpar jag mig till gymmet i veckan. Inte för att det går att bygga upp muskler och flås på en vecka, men jag kan testa uthålligheten lite. Och förbättra självförtroendet… eller försämra det. Det visar sig.
På plussidan: se Js leende när han vinner, inget krav på mig om ”bra” tid, då jag inte har något att jämföra med, ett fysträningspass inför Tjejvasan.
På minussidan: kan inte åka skridskor, kanske blir uppgiven och börjar att gråta och bryter ihop längs banan, risk att jag ramlar och slår mig (ska man ha hjälm, kanske?), risk att jag druttar i en vak.