Senast blogginlägget ser, så här med några månaders distans, ut att vara lite hysteriskt. Men, det var så jag kände då. I januari.
Nu har vi kommit en bit på väg. Syrenerna blommar, sommaren är på väg och humöret är stabilare. Hoppet om att allt ändå ska lösa sig med axeln börjar att återkomma.
Vi backar några steg.
Jag deppade ett tag men sen tog jag nya tag.
31 januari fick jag en tid hos husläkaren som gav mig en remiss till ortopeden på DS.
1 mars fick jag träffa honom. Han tittade på den magnetröntgenbild jag hade med mig men ville att jag även skulle göra en ”vanlig” röntgen. När kan jag göra det, frågade jag, som är litet av en otålig typ och tyckte att det här började att dra ut på tiden. När du vill, sa han. Varpå jag direkt efter vårt möte sprang upp till röntgen och fixade det.
Några dagar senare ringer han mig och säger att det ser illa ut och att han vill att jag ska träffa en av hans kollegor. En kille som håller på med en studie om nya material i just axelproteser. Visst, sa jag, ge mig en tid.
11 april var den första lediga tid han hade. Och då hade jag ändå tjatat, ringt varje dag, skrivit brev, till och med varit där för att försöka påskynda det hela!
Nye ortopeden var en trevlig kille som berättade att han gärna ville att jag skulle ingå i hans studie. Den var på 10 år och jag var ”tillräckligt ung” för att kunna fullfölja den och dessutom helt frisk. Ja, förutom axeln då…
Självklart ställde jag upp. Om ingen vågar prova nytt, kan man inte bedriva den typen av forskning. Det är viktigt, tycker jag. Lotten skulle sen avgöra om min nya axel skulle bli av titan eller det nya plastmaterialet.
7 maj fick jag träffa narkosläkaren, som ville konstatera att jag var frisk nog att sövas ner. Inga problem.
13 maj, dagen före operationen, ville ortopeden träffa mig. För att även han kolla att jag var frisk nog att kunna bli opererad. Jag, som tyckte att det var lite onödigt, åkte ändå dit. Jag menar, jag måste ju i min tur, kolla att han är frisk. Och tala om för honom att gå och lägga sig i tid på kvällen, vara utvilad och inte vara ute och slarva. Han tog hand på det.
14 maj. Operationsdagen kom. Jag sövdes ner och vaknade upp. Ja, det var ju så det kändes för mig. Under de timmar jag sov hade de skurit och sågat och sytt i mig.
Armen låg nu inpackad i ett paket och gick inte att röra en millimeter.
Jag fick order om att inte göra någonting, annat än att vifta lite med fingrarna, för att få igång blodcirkulationen. De sa att jag nog behövde stanna några dagar för att de skulle hinna få koll på att smärtlindringen fungerade som den skulle. De proppade mig full med morfin och superstarka Alvedon. Det behövdes.
15 maj. Nej, nu var jag trött på att ligga på sjukhus. Jag ville hem. De låg patienter i korridoren som behövde min plats mer än jag. Dessutom hade killen i sängen bredvid mig någon konstig infektion, som inte något av de penicillin han fick, lyckades råda bot på. Nej, här kunde man ju bli riktigt sjuk!
Jag meddelade personalen att jag var färdigbehandlad. Nja, det tyckte de väl inte att jag var. Men, du måste ju till röntgen i morgon, försökte de. Ok, men varför kan jag inte röntgas idag då, undrade jag. Jo, men… Det är som om det ska ta tid. Man ska vänta. Inget ska gå smidigt. Fattar inte varför.
Jag sa då att jag åker hem i alla fall och kommer tillbaka i morgon för röntgen. Då gick det plötsligt att fixa en tid samma dag. Topp!
Med mig hem fick jag ett träningsprogram, morfinet och värktabletterna som jag ordinerades att ta flera gånger om dagen. Det gick inget bra. Morfinet bev jag helknäpp av, så det skippade jag efter ett dygn (och då hade jag ändå bara tagit 1/3-dos). Alvedonet fortsatte jag med några dagar till. Sen var smärtan uthärdlig utan värktabletter. Skönt!
Jag försökte också att få ett intyg på att jag hade metall i kroppen, för att förhindra problem vid säkerhetskontroller på flygplatser. Det var inte så lätt att få ett sånt intyg som jag trodde. För det första så skulle jag ju inte få veta om jag hade metall eller plast i axeln. För det andra skulle jag väl ändå inte ute och flyga nu. Eller?
Jo… det var just vad jag hade tänkt. Hade biljetter till sonen i London den 24-28 maj och de tänkte jag utnyttja.
Efter en del tjafs så fick jag INTE mitt intyg. Suck!
Jag gav upp och flög ändå till London. Utan problem. 🙂
Idag, den 4 juni, har det gått tre veckor sen axeln byttes ut.
Jag går fortfarande i mitella, en del av min vakna tid. Gör mina övningar, flera gånger om dagen, för att succesivt träna upp den. Än så länge ingen belastning (inte ens armens egna tyngd) utan mest töjningar av senor. Har fått order om att vara försiktig, för alla senor är ju lossade på och ditsydda igen. De ska helst inte gå av…
Ortopeden, som opererade mig, sa att jag skulle tänka att det var som om han gett mig en ny bil, den skulle jag väl vara rädd om? Men, det brukar väl vara vagnskadegaranti på bilar, undrade jag. Jo, men i alla fall, tyckte han.
Ja, jag är rädd om min arm. Jag ska göra som de säger. Så länge det låter vettigt.
Framöver gäller att jag ska träfa sjukgymnasten var fjortonde dag för att få nya övningar. Om tre månader säger de att jag kanske kan börja se några små framsteg. Det ser jag fram emot. 🙂
Återkommer.
Kram