Det går inte. Du är galen. Tänk om.
Inga ovanliga kommentarer.
Men det fanns även de som sa ”go, go, go!”.
Det var dem jag valde att lyssna på. Och på mig själv.
Det är inte alldeles lätt att förklara eller berätta om hur allt detta började, men jag tror att det var för cirka tio år sedan.
Jag var runt 40 år gammal och började fundera på hur man “håller sig i form”. En ganska naturlig tanke, när man börjar komma upp i åren och märker att det där “vanliga” man gör inte längre räcker till.
Satt och surfade vid datorn en dag och ramlade av en slump in på en sida där jag fann ett löpningsprogram för nybörjare. Det kanske skulle passa mig, tänkte jag, trots att jag aldrig varit speciellt sportintresserad. Springa kan ju alla, men det vore ju kul att kunna springa lite fortare eller lite längre. Helst både ock.
Jag skrev ut programmet, som var tio veckor långt och började på en lagom låg nivå. Spring i 30 sekunder. Gå i 1,5 minut. Ja, det verkade ju lätt. Fortsätt så i 20 minuter. Tre gånger i veckan. I tio veckor. Ok. Efter genomfört program skulle jag kunna springa i 20 minuter i sträck, utlovades det.
Plättlätt, tänkte jag, som nog hade tänkt hoppa över de första veckorna i programmet, för det verkade alldeles för lätta för mig. Så dålig kondis hade jag ju inte. Inte alls.
Hur fel kan man ha?
Mina första 30 sekunders löp-ning, under mitt allra första tränings-pass, höll på att ta kål på mig. Jag kunde inte andas. Kunde knappt gå. Jag mådde riktigt dåligt. Det var illa. Mycket illa. Nyss fyllda 40 och jag kunde inte springa. Inte ens i 30 sekunder.
Där kunde man ha gett upp.
Men så fungerar inte jag. Det här sporrade mig att fortsätta.
Jag beslutade mig för att genomföra programmet till punkt och pricka. I alla tio veckor. Och när mitt sista löppass skulle genomföras, det på 20 minuters löpning utan uppehåll, var jag helt säker på att jag skulle lyckas. Vilket jag också gjorde. Jag hade ju tränat.
Framgången gav mig blodad tand. Det här med löpning, det var ju kul!
Jag fortsatte med mer avancerade träningsprogram och min glädje över att kunna springa bara växte. Jag sprang längs våra vägar och bland stock och sten i våra skogar, ute på landet där jag bor.
Till slut kom jag till den punkt då jag började fundera på att ställa upp i någon tävling. Ja, jag vet att det låter helt galet, men jag beslutade mig för att springa Tjejmilen. En hel mil. Det var långt, det. Men, mitt självförtroende hade ökat och jag trodde nu att jag skulle klara av den sträckan.
26 augusti 2007 stod jag på startlinjen till mitt livs första springlopp. Det gick bra. Jag klarade av min mil och var överlycklig över det.
Under de kommande åren blev det ett antal tävlingar. Fler Tjejmilar, Midnattslopp, Hässelbylopp, Milspår, Nyårslopp och allt vad de nu hette.
Nu visste jag att jag kunde springa en mil. Men, kunde jag springa en halvmara? Mer än dubbla sträckan, 2,1 mil. Anmälde mig till Stockholm Halvmaraton 2008 och testade den nya sträckan – och ja, jag klarade av även den. Otroligt!
Löpträningen fortsatte och bygg-des nu på med militärträning i form av “Nordic Military Training – NMT”. Något jag kom att älska. Jag fick springa. Ja! Dessutom fick jag träna alla andra muskler jag hade i kroppen, mage, rygg, armar och inte minst mitt “pannben”. Det är det där man måste ha, för att klara av det man inte tror att man ska klara av. Envisheten. Viljan. Modet. Med NMTn tränade jag upp även det.
När jag var 45 år kom tanken att jag kanske skulle springa ett maraton. Skulle jag klara av det? Ett maraton, det är inte bara långt, det är jätte-långt. Drygt 4,2 mil. Men, jag hade ju klarat av stora utmaningar förr, så varför inte försöka?
Kom på en idé. Ska jag kanske ge mig själv ett maraton i 50-årspresent? Kan man tänka sig något bättre? Nej, det kan man inte.
Nu gällde det att välja lopp. Skulle man springa ett enda maraton i livet, vilket av alla maratonlopp världen över skulle man då välja? Hörde mig för och fick samstämda svar – New York Marathon!
Det är många som vill springa detta lopp – världens största maratonlopp, med drygt 47.000 löpare – så kön till loppet är lång. Den 1 december 2011 släpptes de svenska startplatserna till 2013-års lopp. Det år jag skulle fylla 50. Jag hängde på låset och köpte min startplats redan två minuter efter att platserna släppts. Ville vara helt säker på att få den plats jag så innerligt önskade.
Nu var det många i min omgiv-ning som på allvar undrade vad jag höll på med. NYC Marathon? Vad är det? Varför? Det kostar ju skjortan att delta.
Och tänk om du blir sjuk!
Har du blivit helt galen?!
Nej, det hade jag inte blivit. Jag hade en dröm. Jag hade även en plan. Till och med en sparplan, för att kunna genomföra min dröm. Tillhör ju den gruppen av människor som tror att om något ska hända i ens liv, får man själv se till att det händer.
Livet gick vidare. Det var ju nästan två år kvar tills det var dags för mig att ställa mig på startlinjen. Jag fortsatte med löpträningen och NMT-träningen. Allt rullade på som det skulle.
Dagen kom. Den 3 november vaknade jag tidigt på mitt hotelrum i New York. Trött, spänd av förväntan men glad i precis hela kroppen. Åkte ut till startområdet, där det vimlade av människkor från jordens alla hörn. Alla hade vi samma dröm. En dröm som vi idag skulle förverkliga tillsammans. Underbart!
När högtalarna spelade upp Frank Sinatras “New York, New York” vid starten kunde jag inte hålla tårarna borta. Det var så otroligt mäktigt.
Loppet går genom New Yorks alla fem stadsdelar och inte en enda del av sträckan tänkte jag “vad skulle det här vara bra för?”. Nej tvärtom, jag njöt av hela loppet, lyssnade på live banden längs vägen, peppades och gladdes över detenorma publikstödet.
På upploppet, i Central Park, var publiken som galen – det viftades med flaggor, skreks “go, go, go!”. Känslan när jag passerade mållinjen var oslagbar. Jag hade klarat av ett maraton. Jag hade uppfyllt en dröm.
Efter målgång mötte mina två söner upp med Champagne, kramar och “Grattis mamma, du är världsbäst!”
Tacksam! Kan livet vara bättre?
