(läggs ut så fort vår internet-uppkoppling fungerar igen… under tiden jag sprungit Lidinglölopp har någon grävt av en fiber och stängt av mig från omvärlden.)
Det är så ROLIGT! Stämningen och alla glada tjejer! Vädret var dessutom också på topp – 16-17 grader och SOL! Och ja, jag tycker att jag fick en bra tid. Hade sagt till mig själv att en tid under 1,5 timme var ok. Då är en tid på 1.06.13 ganska bra. Ellerhur?
Stod och småpratade med G och L på startområdet när L plötsligt säger ”du ska starta om 15 minuter”. Oj, hade tiden gått SÅ fort?! Småsprang till bajamajorna, insåg att kön var för lång för att jag skulle hinna kissa. Sa till G att jag nog fick springa kissnödig genom loppet. Då sa en helt främmande tjej ”nej, så kan du inte ha det, kom med här”. Sekunden efter sprang vi två bakom de blå, små husen och kissade i naturen! Vilken tjej! Min första Ängel.
Väl inne i min startfålla värmde jag upp till musiken, fipplade med mina saker – iPoden, vattenflaskorna och mobilen – målade på läpparna en sista gång. Trodde att jag tänkt på allt då det kom ett SMS från G – ”du glömmer väl inte knäskydden?”.g
Min andra Ängel! Tack G! Klart att jag hade glömt dem. Drog genast på mig skydden och startskottet gick av.
Det händer något i mig när jag hör knallen från startpistolen. (Ja, denna gång hörde jag den, då jag inte hade hunnit trycka på ”play” på min iPod före start.) Plötsligt försvinner allt det där man tänk innan loppet – om att ta det lugnt, att inte stressa, att först och främst tänka på sina onda knän, att det inte GÖR nånting om man kommer sist… Allt förnuft är som bortblåst. Man vill bara VINNA!
Efter bara några hundra meter knackade en tjej på min axel och sa något. Jag tog ur lurarna och frågade vad hon ville. ”Ditt skosnöre”, sa hon. Tittade ner och såg att vänsterskons skösnöre hade gått upp. Ängel nummer tre hade dykt upp.
Jag tänker inte beskriva loppet i detalj. Kan lätt summera det. Det var helt enkelt 10 kilometer puckelpist. Otroligt mycket jobbigare än Tjejmilen på Djurgården, som ju gick på asfalt, utan backar (inte såna som på Lidingö, i alla fall). Hade redan beslutat mig för att gå upp för den berömda Abborrbacken. Det visade sig vara rätt taktik. De som sprang om mig uppför backen, sprang jag om nerför. (Ska erkänna att jag körde med samma taktik i flera andra backar också…)
Vid 8 km insåg jag att de tjejer som nu sprang om mig hade startnummer som började på ”2”. Hm… De kom alltså från gruppen efter min och hade startat 10 minuter senare. Och nu var de ikapp. Kände genast hur trött jag blev… och när jag strax efter såg backen som tornade upp sig framför mig gav jag nästan upp. Började att sakta gå uppför. Då kom Ängel nummer fyra. Tog tag i min vänstra arm och sa ”Kom igen nu då, jag har ju tagit rygg på dig hela milen – du kan inte ge upp nu!”.
Precis vad jag behövde höra. Jag fick fart uppför backen av hennes ord. Kunde ju inte svika henne.
Kanske att det mest fantastiska med dessa lopp är gemenskapen, ändå. Vänligheten. Alla glada tillrop, all uppmuntran. Som dessutom inte sällan kommer från helt främmande tjejer. Det är verkligen en fantastisk känsla att få vara en del av detta!
