Publicerat

Har storleken någon betydelse?

Hade svårt att somna här om kvällen. Låg och funderade. Tankarna flödade fritt – på gränsen mellan dröm och verklighet.

Då, kom jag på hur det EGENTLIGEN ligger till.

Jag har länge funderat på hur man kommer framåt.
Ska ta ett exempel. Tänk dig en sträcka, från A till B. Börja vid A och gå halva vägen. Fråga dig då om du är framme. Nej, halva sträckan är ju kvar. Fortsätt att gå, stanna vid halva återstående sträckan och upprepa frågan. Du är inte framme nu heller. OM man hela tiden BARA går halva sträckan kommer man aldrig fram.

Försökte få Klas att illustrera detta med någon fin graf eller åtminstone en ekvation. Han bad mig då hämta Jockes miniräknare som ritar grafer, men det orkade jag inte, så jag har nu ritat upp det hela för hand.

Problemet är att om man i praktiken går från A till B, och hela tiden bara går halva sträckan, kommer man så småningom fram i alla fall. Detta borde vara omöjligt men i praktiken kommer fötterna förr eller senare att passera ”mållinjen”. Hur fort det går beror på hur stora fötter man har. Alltså, storleken HAR betydelse. Fötternas storlek.

När jag kommit dit i mitt resonemang, då jag tyckte mig inse hur allt hängde ihop, slocknade jag…

Publicerat

Ny bil?

Jag vill köpa ny bil. Ja, jag vet, det är inte klokt. Min Toyota Corolla är ju knappt ett år (och Puppi kommer att tro att jag blivit galen).

Men, jag har en idé. Om jag byter min Corolla mot Toyotas hybridbil (el/bensin) Prius…

… kanske man slipper betala biltullar i Stockholm nästa år. Eller är det bara etanolbilar som slipper det?

Gissa kan man ju göra, men jag har nu kollat på www.stockholmforsoket.nu där det står att definitionen på en miljöbil är en bil som ”är utrustad med teknik för drift helt eller delvis med elektricitet, alkohol eller annan gas än gasol”. De hade tyvärr ingen lista på ”godkända” modeller, men JAG tycker att Prius ingår i den gruppen.

Ska ringa den där trevliga bilnasaren (det är ju visserligen hans JOBB att vara trevlig) på Toyota i Täby och se (=höra) vad han säger.

Återkommer i frågan.

Publicerat

Årets tjejsegling

Den sista sommarhelgen för i år tillbringade jag tillsammans med mina seglarväninnor – Ullis, Agge, Bodil och Ulrika. Och solen, vindarna och havet!

Vi stack ut från Vissvassviken, där Bodils Maxi77a ligger, i fredags eftermiddag. Bodil hade planerat att vi skulle segla till ”Byttan” för kvällen, men det visade sig att det då skulle blivit nattsegling så vi ändrade oss. Vi hamnde i stället på en jättefin liten ö som hette Tistronskär. Om tilläggningen skriver jag inget.

Lördagsseglingen mot Sandhamn gick bra. Vi hade superfina vindar hela dagen. Kom i hamn redan vid 14-tiden. Hur det gick till vid denna tilläggning, skriver jag inte heller ut på bloggen. Vissa gränser finns det. Inte heller skriver jag något om kvällen i Sandhamn annat än att det var väldigt kul.

På söndagsmorgonen (nåja) tog Bodil och jag en promenad till det berömda bageriet i Sandhamn. Inköpte 5 st seglarbullar och 5 st solbullar och en ”bulle i handen”.

Är nu tillbaka på jobbet efter en skön helg där jag fick tillfälle till ytterligare cirka 20 timmars ”soltankning”. Något jag verkligen behövde efter denna regniga sommar. Nosen är lite röd, men det får man ta.

När man monterar ihop två bilder, som inte riktigt passar i vinklarna, blir det väldigt fult men å andra sidan ser sittbrunnen på Bodils Maxi77a väldigt stor ut!

Publicerat

Rätt ska vara rätt

Måste bara tillägga en sak. En sak som jag tycker är viktig för mitt anseende. INNAN jag bestämde mig för att köpa en ny sladd STÄDADE JAG. Faktiskt.
Det var när sladden trots det vägrade att visa sig som jag fattade beslutet inköp av ny sladd.

Publicerat

Att kunna se alternativen

Gitz sa till mig igår att jag hade lärt henne att alltid försöka se nya lösningar på olösta problem. Ja, nåt åt det hållet i alla fall. Det är ju kul att höra. Önskar bara att det vore sant. Jag ser inte alls superbra lösningar på problem som dyker upp. Ofta låser jag fast vid några få, dåliga, som jag dessutom uppfattar som ”omöjliga”.

Dock, har det löst sig med sladden till kameran. Och, på ett oväntat sätt.
Nej, nej, nej, sladden har inte plötsligt dykt upp på mitt skrivbord. Så, lätt var det inte.
Jag gav helt enkel upp. Bestämde mig för att köpa en ny. Sökte efter närmaste kamerahandlare i stan som visade sig vara Wibergs foto på Karlavägen. Ringde dit och frågade snällt om de hade någon sladd att sälja till mig och hoppades att den inte skulle vara alltför dyr. Killen som svarade berättade då att han inte hade någon ”lös” sladd att sälja – MEN att han hade en BÄTTRE lösning. ”Köp en kortläsare för 295:- i stället. Billigare och snabbare.”, sa han.

Så, efter att Jocke klämt i sig sin pizza ska jag be honom cykla iväg och införskaffa en sådan. Det känns ju inte lika slösaktigt som att köpa en sladd jag redan har (någonstans), för en kortläsare har jag ju ingen. Den kan även användas till flera olika sorters kort. Bra, när det kommer hit folk med kort som jag tidigare inte kunnat läsa. Och, sladden KAN ju dyka upp.

Publicerat

Svarta ormbon

Jocke läser högt ur ”Cyklopedin” – ”denna cykelsadel finns i alla färger så länge du väljer svart”. Var det inte T-Forden som också fanns i alla färger så länge man valde svart? Kanske är det kul, kanske inte. Är för trött för att uppfatta det roliga i svart just nu.

Jag är mest irriterad över allt som är svart. Framför allt sladdar. Alla sladdar är svarta eller möjligtvis grå. Varför är det så? Har i fyra dagar letat efter sladden som jag behöver för att koppla in kameran i datorn – utan resultat. Sliter och river i stora ormbon av trassliga sladdar. I Klas rum, under min dator, i väskor, i lådor och på skrivbordet. Sladden är och förblir borta! Paniken sprider sig. Kameran är full av bilder. Vill lägga ut på bloggen. Vill tömma för att kunna plåta på seglingen i helgen. Vill hitta sladden. Men den vill inte bli hittad.

Har ingen lust att leta mer. Vill att den bara ska dyka upp av sig själv (vilket ibland händer, faktiskt). Men tiden rinner iväg.

Tvingas jag köpa en ny sladd? Ett nytt minneskort…

Eller tvingas jag – ve och fasa – STÄDA?!

Publicerat

Ni tror säkert…

… att jag avslutat mitt springprogram. Att jag gett upp. Att jag hoppas att ni inte ska märka att jag inte skrivit något om träningsvärk på sistone.
Då tror ni FEL!

Jag har visserligen missat en vecka (på grund av trasig axel… låter kanske märkligt, men armen svängde så när jag sprang att jag inte stod ut med smärtan), så jag ligger nu på vecka 10.
Det innebär, mina vänner, att jag nästa vecka har uppnått mitt mål, att kunna springa 20 minuter utan att dö.

Gitz, som inte skadat sin axel, nådde sitt mål igår och sa att det kändes… ja, nästan ingenting. Ingen eufori över att ha lyckats. Bara en självklar känsla. Hon visste ju redan att hon skulle lyckas.
Det, är SJÄLVFÖRTROENDE. Jag menar, hon var så säker på att det skulle bra att hon inte alls blev förvånad.

Jag tror att jag kommer att känna något liknande. Jag tror inte heller att jag kommer att få något problem med att springa 20 minuter i ett streck. Jag vet redan att jag kan. Längtar redan.

Har idag gjort musiken till min sista vecka i programmet.
1. ”Tri Stráznici” med Bohemia Saxophone Quartet (2.07)
2. ”Lucretia Mac Evil” med Blood, Sweat & Tears (5.59)
3. ”She” med Charles Aznavour (2.32)
4. ”On The Other Hand” med Michel Camilo (6.42)
5. ”Hair” soundtrack från musikalen (2.44)

OK. Vad blev då resultatet?
• Bättre kondition, självklart. Det känner jag. Tävlade i mountainbike med Jocke för någon vecka sedan. Vi cyklade 11 km i skogsterräng. Jag fick 3 km försprång men Jocke vann ändå. Det gör inget. Jag cyklade dessutom fel två gånger. Fick ringa hem och fråga efter vägen. Blev senare jagad av en ilsken hund vid en bondgård. Blev lerig över hela kroppen. Men, det viktigaste av allt – JAG BLEV INTE TRÖTT! Jag orkade cykla på för fullt hela tiden. Över stock, över sten, genom vattenpölar (Jocke berättade att han knappt trodde sina ögon när han såg mina hjulspår framför sig i skogen). Det kändes härligt.
• Minus 2 kilo i vikt. Men, det kan vara tillfälligt. Mitt mål hade inget med vikten att göra. (Jag har dock märkt att kroppen omfördelats på något vis, för jag fick på ett par jeans som länge varit för trånga… Måste erkänna att det känns bra.)

I helgen ska jag ut och segla med seglargänget, men helgen efter det ska jag få revansch. Jocke och jag ska tävla igen. Samma sträcka. Samma handikapp. Men, nu HITTAR jag! Och har sprungit i två veckor till! Han ligger risigt till… Förlorar han ska han dammsuga hela huset!

Publicerat

Jaha, det var det, det

Alltid samma visa. Alltid samma trötthet. Alltid samma känsla… vart tog den vägen? Sommaren. Är den redan slut? VILL inte! Men, vad hjälper det?

Efter flera veckors ledighet borde jag vara utvilad och pigg. Full av arbetslust. Men… det känns inte riktigt på det viset. Jag är trött (kan delvis förklaras med kräftskivan med damkören igår) och vill helst hem och sova.

Känner mig också lite låg. Tänker mycket på Catie, som fick resa till sin hundhimmel igår… Hon blev akut sjuk i lördags. Fick ett flertal epeleptiska anfall. Veterinären sa att hennes lungcancer troligtvis spridit sig till hjärnan. Det fanns inget hopp om att hon skulle bli frisk.
Igår fick vi fatta det svåra beslutet att avliva henne. Man känner sig som en svikare. Hon litar ju på oss. Vi är ju hennes vänner. Vi vill henne väl. Och, så gör vi så här… Men, det var nog ändå rätt beslut. Hennes liv var inte värdigt längre. Hon kände knappt igen oss i söndags. Var totalt förvirrad. Hade svårt att gå.

Suck! Hon har lämnat ett stort tomrum efter sig.