Hej då, Audin…
Men, bärgningsgubbar ska ju leva, de med!
Han lever!
Han var lite chockad, faktiskt. Men oskadd.
Hur kunde det gå så här… illa? Vad ska pappa och mamma säga? Hur ska jag nu kunna åka ner till Småland i eftermiddag? Får jag behålla mitt körkort? Vad kommer det att kosta?
Ja, tankarna är många när man precis, för första gången i livet, sladdat ner i ett dike, kört på ett träd och fixat till så att hela framvagnen är, minst sagt, sned.
Jag åkte dit och bärgade honom ur diket – med min lilla Toyota! B kom efter med traktorn, men då var bärgningen redan fixad. B körde hem Audin i 30 km/h. K tog traktorn. I samma låga hastighet.
Väl hemma på gården fick vi sedan chansen att prova vår nya högtryckstvätt när vi spolade skogens rester från Audin. Alltid något kul!
B ringde riktig bärgare, försäkringsbolag, biluthyrningsfirmor…
Nu verkar det mesta vara på gång. Bärgaren kommer snart. Vi åker efter det och hämtar hyrbilen. K kan fortsätta sin planerade resa till Småland. Dock något försenad.
Vad denna läxa kommer att kosta i kronor räknat, vågar jag inte ens tänka på. Men, förhoppningsvis har det lärt K att ta det lite lugnare på vägen ner till Småland…
Fläcktyfus?
Så är hösten här. Det är kyligare i luften. Blommor och träd är på väg in i sin vintervila. Löven förändrar färg. Men, det är inte riktigt sant, har jag läst. Löven är alltid gula och röda – OCH gröna. Det är bara det att klorofyllen, som ger löven dess gröna färg dominerar under sommaren, därför syns inte de övriga färgerna. Nu, på hösten suger trädet upp all näring det kan få tag i, för att klara vintern, och det nyttigaste är tydligen den gröna klorofyllen. Om man är ett träd. Kvar blir de gula och röda färgerna.
Vackert, är det i alla fall.
Men, vad har hänt med våra löv? Har de fått fläcktyfus?
Kamelbullens Dag
Ja, jag vet. Detta inlägg borde tillkommit för länge sen. Närmare bestämt den 4 oktober. Men, nu hann jag inte med det. Jag bakade bullar. Det är mycket viktigare än att blogga.
Att baka bullar är avstressande och roligt. Det doftar underbart i köket. Barnen kommer in och får ett sånt där härligt leende på läpparna, lägger huvudet på sned och frågar ”får jag en snutt?” Snutten är alltså den ände på bullrullen som det inte blir några bra bullar av, men är god som deg. Snuttarna läggs upp på ett fat men slukas ganska snabbt av förbigående barn.
Jag är en Bullmamma. Och det är jag stolt över. Jag hade ingen bullmamma själv, men väl en Bullfarmor. Är detta något som hoppar över varannan generation? Kommer mina barn inte att baka bullar till sina barn?
När jag var liten och kom hem till min kamrat K efter en skoldag, stod hennes (bull)mamma i köket och frågade oss om vi ville ha nygräddade bullar. Och kanske en kopp varm choklad med vispgrädde till? Ooh, jaaa, tack! sa jag. K sa ingenting. För henne var detta vardag.
Nu är vi stora, både K och jag. Och har egna barn. K bakar inte till sina, men jag till mina.
Nu föll det sig faktiskt så att ett av mina barn hamnade i samma klass som ett av hennes. Ks flicka kom en dag på besök hos oss – och jag hade precis bakat bullar! Vill du ha, frågade jag. Du kan få choklad med vispgrädde till…
Hon tittade upp, såg så glad ut och svarade ”Ooh, jaaa, tack!”
Jag fick nu alltså möjlighet att ”betala tillbaka”, det jag en gång fått av just den flickans mormor…
