Egentligen borde jag inte berätta detta. Men om ni lovar att inte säga det till någon ska jag berätta en hemlighet.
Jag har tittat på sport på tv.
I 4 timmar.
I sträck.
Kunde inte slita mig.
Jo, jag vet. Det är hemskt. Det är riktigt skämmigt. Och det är definitivt ett steg i fel riktning. Allt det visste jag innan jag knäppte på fjärren. Ändå kunde jag inte låta bli. Varför? Jo, det var ju direktsändning från årets stora Vasalopp! Och, säger du, Vasaloppet sänds varje år och du har aldrig varit det allra minsta intresserad av det tidigare.
Ja, jo, jag vet…
Men, det är en helt annan sak nu, när man gjort det själv! När man varit där. När man känner igen sig. Plötsligt förstår man vad det handlar om. Spänningen i startfållan. Skidan som slipprar i spåret. Glädjen över att få anta en stor utmaning – och klara av den! Man minns de läskiga nedförsbackarna. Blåbärssoppan. Man glömmer aldrig känslan man fick i kroppen när man äntligen såg tornet på Mora kyrka…
Jag har ju upplevt allt detta. Även om jag inte var lika snabb som de norska bröderna. Även om jag inte åkte lika långt…
Det kanske inte är mycket till försvar, men jag har inget bättre.