Tjejmilen i går var jätterolig. Stämningen, alla 25.000 tjejer, all musik, all glädje. Man lyfter och kan inte låta bli att vara glad, även om det värker i hela kroppen och man är helt slut efter 10 kilometer. Skavsår under höger arm och en sten i höger sko, gjorde det inte bättre.
Jag startade i samma startgrupp som förra året, grupp 5. Vi som tror att vi ska springa på 59-60 minuter. Vi var många i startfållan, cirka 2500 tjejer. Det är trångt. Startskottet går av och det finns inte en chans att kunna springa. Det är alldeles för många framför en. Det är bara att avvakta tills klungan löser upp sig lite. Trots det kunde jag inte låta bli att ”sick-sacka” (hur stavad det egentligen?) mig framåt. ”Alla” säger att man ska ta det lugnt i början, för att orka ända till slutet. Det är inte sant. För, om man tar det lugnt i början blir man superstressad när man ska försöka ta igen det man då missade, i slutet. Nej, det gäller att ligga på från start, om det går. Ingen kilometer får gå långsammare än 6 minuter, helst.
Min första kilometer tog 8,5 minut… Jag insåg redan då att det skulle vara svårt att ta igen det. Jag hade alltså redan efter en kilometer förlorat så mycket tid att min förhoppning om att kunna springa loppet ”under timmen”, var kört. Det innebär dock inte att man inte ska försöka.
Så, jag är väl nöjd med min tid – 1.04.04. Målet att springa på en timme står kvar, men det gör jag en annan gång.
Är anmäld till Premiärmilen på Norra Djurgården, som går av stapeln den 29 mars, nästa år. Kanske blir det då?
