30 april – KUNGENS födelsedag 
”Sol, vind och vatten” = Växlande solighet, oförutsägbara byvindar och massor av vatten, i vårt fall
Vi gick upp klockan 5. Ja, du läste rätt – klockan 5. Man kan inte tro det, för vanligtvis går jag bara upp vid den tiden om jag har en flygplanstid att passa. Och barnen, knappt ens då.
Men, detta var en mycket speciell dag. Det var dagen då Kossan skulle sjösättas. (K står brevid mig och har synpunkter, han säger ”skriv ’kastas i sjön’, det heter så, jag har hela mitt liv kastat båtar i sjön”. Men, nu är det jag som bloggar. K får skriva som han vill. På SIN blogg. Om han hade haft någon.)
De (SMHI) hade lovat kyligt väder, motvind och elände. Jag var beredd på det värsta och hade klätt mig därefter. Bävernylonoverall, mössa, halsduk och vantar. Lovika. (Det visade sig vara mindre bra, men tanken var god…)
På varvet var vår båt bland de första som kom i sjön. Skönt, för vi hade ju en lång dag framför oss. Kossan skulle seglas från Saltsjöbaden, där hon sjösattes, till Ramsmora på Ljusterö, där hon framöver skulle ha sin hemmahamn.
Efter sjösättningen grytade B och J till mastkranen, dit K och jag tagit oss med bilen, för att masta på. B hade någon idé om att vi skulle masta på ute till havs, men den idén var det ingen annan som köpte. Varför masta på till havs, när det fanns en kran? Vi letade reda på vår mast och trasslade ut alla stag, vanter (ja, vad heter det?) och spridare, så att allt låg rätt innan masten restes. Allt gick som smort. J fick till och med på vindexen utan att den pajjade. En prestation.
Allt klart för avfärd. Killarna och B grytade ut och jag satte mig i bilen.
Vid Waxholm skulle vi delvis byta besättning. Det vill säga, B skulle bytas ut mot mig. Det skulle nog ta sin tid, tänkte jag, och åkte till puppi för att deklarera. Knappt hade jag skrivit under, på heder och samvete, så ringde telefonen.
”Vi är i Waxholm, om en timme!”
In i bilen och full fart norrut.
Letade parkering för bilen, satte på mig overallen och letade upp Kossan, som, enligt uppgift, skulle ligga förtöjd utanför Systemet. Sprang så fort jag kunde ner mot kajen, med hunden i ett snöre från Watski-butiken, och såg snart mina sjömän vinka mot mg.
Hoppade snabbt ombord och sa ”hej då” till B, som gick mot bilen.
Iklädd (nedhasade) jeans och jacka, hade J hunnit bli ganska kall på vägen till Waxholm och tog tacksamt emot överlevnadsoverallen jag fått av puppi.
Vi grytade genom Stegesund.
Sen satte vi segel.
Nu seglade vi! Första seglingen för säsongen. Första seglingen med Kossan!
Jag vet inte om ni fattar hur härligt det är. Att stänga av motorn. Att drivas med vinden. Tystnaden. Havet. Solen (nåja…)
Vi hade vinden mot oss, så det blev kryss. Men, vad gjorde det. Vi var ute på havet!
Snart blev vi hungriga så jag gick in för att bre några mackor. Precis då kom en kastby som fick vattnet att rinna in i sittbrunnen och stå upp i sidofönstren på Kossan. Inte så kul. Tyckte jag. Barnen bara skrattade och retade mig, sa att jag var feg. Jag är inte feg, men jag tycker att det onödigt att välta båten när det är 5 grader i vattnet. Dessutom är det närmast omöljigt att bre mackor när världen är upp och ner…
Vid 16.30 kom vi fram. Trötta och glada. B mötte oss och körde oss hem. Knappt hade han hunnit lägga i handbromsen förrän barnen klev ur bilen och gick och la sig. K fick inte ens av sig jackan och ryggsäcken. Han sov med de på. På soffan.
En hel dag. En hel, lång, dag, med frisk luft gör att man sover bra. Med, eller utan ryggsäck.
Hade vi för många saker, trots allt?
Det var inte länge sedan jag skrev om saker – många saker…
Trots att jag då trodde att det skulle gå bra med ytterligare en sak i familjen så fanns det tydligen någon som tyckte annorlunda. I tisdags natt blev vår 4-hjuling stulen. Någon, för mig okänd person, kom hem till oss… och, i skydd av mörkret, tog en av våra saker. En sak som vi behöver. Jag blir så arg! Jag blir så irriterad! Känner mig kränkt. Någon har rotat runt bland våra saker, vet exakt vad vi har – och var sakerna finns. Vet att det är olåst i lagård. Att vi har djur. Oskyddade djur.
Jag blev rädd också.
Hur skulle jag kunna förhindra att fler saker försvann? Vi har inga lås på dörrarna. B var på tjänsteresa i Frankrike. Jag kände mig ensam. Orolig.
Barnen hjälpte mig. Kom med kreativa lösningar. ”Vi ställer traktorn tvärs över vägen ner till lagårn. Då kan ingen komma ner med bil, i alla fall”, sa K.
J sa, vi gör ”spik-mattor” till våra två infarter från vägen.
Sagt och gjort. K parkerade om traktorn. J och jag tog fram plankor, hammare och spik. ”Laddade” uppfarterna med våra nygjorda tjuv-hinder.
Jag tog nyckeln ur bryggstugedörren. Fick J att sova inne i det stora huset, för att vi skulle kunna låsa ytterdörren. Flyttade även alla nycklar ur nyckelskåpet i hallen till ett säkrare ställe, för att ingen skulle kunna stjäla våra bilar. Funderade på att ta fram bössan och ha den brevid mig i sängen, men insåg att den inte skulle kunna hjälpa mig. Jag skulle aldrig använda den mot en människa. Den skulle, tvärtom, kunna försätta mig i en större risksituation. Beslöt mig för att låta den ligga kvar i vapenskåpet, trots allt. Hade ju J brevid mig. Det fick räcka.
Ändå sov jag oroligt. Vaknade flera gånger på natten av konstiga ljud. Inbillade ljud. Av konstiga ljussken. Inbillade, även de, visade det sig.
Det värsta är inte att 4-hjulingen är borta. Det värsta är otryggheten.
”Nu njuter du väl?”
Sa, hon. Min farmor. När jag hängde tvätten på tvättlinan utanför huset.
Njuter? Jag fattade ingenting.
Det var 15 år sedan hon sa detta och först NU förstår jag.
Det är underbart att hänga tvätten på linan. I synnerhet den första på våren.
Det är underbart att ta in soltorkad tvätt. Den doftar sommar.
Varför ska det ta en sån himla tid att fatta en del saker?
Det är vår! Jippie!
Saker, saker – och ännu fler saker
Vi hade 4 bilar, 1 skoter-motorcykel, 1 fyrhjulig motorcykel, 2 traktorer, 1 släpvagn och 2 motorbåtar.
Nu har vi en båt till – fast en segelbåt.
Jag har nog pratat om det förr. Det där om att om man äger fler än fem saker är det sakerna som ägen en.
Hm… Hur ska detta sluta? Hur ”ägda” ska vi bli? Hur många saker ska upp och ner i vatten och in och ut ur besiktningshallar innan jag får panik?
Men, det är ju roligt, också. Man kan segla med en segelbåt. Man kan sova i en segelbåt – vaggandes slumra in till ljudet av kluckande hav. Visst låter det underbart!
Vi har också ett annat välkänt problem. Tiden. Det blir tyvärr inte fler timmar på dygnet, eller dagar på året, bara för att vi skaffar oss fler saker.
Frågan är alltså vad jag ska sluta göra, nu när jag ska segla, också.
Jag måste satsa på att göra bra tidsbyten.
Den tid jag tjänade in på att inte längre pendla fram och tillbaka in till stan varje dag, till exempel, har snabbt ätits upp av hästarna. Ett bra byte? Ja visst.
Den tid vi, sedan snart 12 år, ägnar åt ”bonderiet” har vi tagit från skjortstrykningen och fönsterputsningen. Ett mycket bra byte.
Den tid jag inte tittar på dåliga tv-program ägnar jag åt böcker. Mycket roligare.
Det gäller nog bara att bli medveten om vad man gör av sin tid. Och varför. Att göra medvetna val. Eller, välja om när det blir fel, så ska det nog lösa sig. Även med en segelbåt i familjen.