Egentligen är jag motståndare till att allt och alla ska diagnostiseras. Lika bra att säga det först. Tycker ofta att man dissikerar människorna för mycket, kämpar för att katalogisera dem, tvinga in dem i ett fack. Alla har liksom ”rätt” till en diagnos. För något litet ”fel” kan man väl ändå hitta? Om man gräver tillräckligt djupt.
Träffade en gång en läkare som sa att ”endast den som inte är tillräckligt utredd är frisk”. Ja, visst. Alltså, rota inte så mycket, man vet aldrig vad man hittar.
Nu, när det är sagt, kan jag meddela min (senaste) diagnos: prosopagnosi (ansiktsblindhet).
Har nyligen läst om denna åkomma i en av våra dagstidningar och kan inte annat än känna igen mig. Och känna en viss lättnad. Jag har trott att min oförmåga att känna igen ansikten berott på ointresse – att jag skulle vara mindre intresserad av andra människor, än andra. Och än jag själv känt mig, inuti.
Jag har nu förstått att så inte är fallet.
Psykologen Görel Kristina Näslund har gjort en snabbtest för att se om en person lider av ansiktsblindhet:
1. Brukade du redan som barn ställa frågan ”vem är det där?”. Har du fortsatt att fråga din make/maka samma sak? (Ja)
2. Brukar människor känna igen dig fortare än du känner igen dem? (Ja)
3. Har dina vänner tagit för vana att berätta för dig vilka det är ni träffar? (Nej, jag har nog döljt min oförmåga att lyckas med att se själv, alltför väl)
4. Händer det att du har givande möten med nya människor – och sedan inte känner igen dem när ni ses igen? (Ja, och det är mycket pinsamt, det har gjort mig rädd att de ska tro att mötet inte betydde lika mycket för mig, trots att det gjorde det)
5. Har du ofta svårt att föreställa dig ansiktet på en männsika som du lärde känna igår? (Ja, det är helt omöjligt. Nyss ringde en kund och bokade ett möte med mig. Han kommer hit till kontoret kl 14.30. Jag har träffat honom många gånger förut, men har ingen aning om hur han ser ut. Det visar sig…)
6. Har du svårt att hänga med i handlingen i en film eller tv-serie med många skådespelare? (Ofta)
Om man svarar ja på alla eller de flesta av frågorna, tillhör man den ganska stora gruppen ansiktsblinda. Och jag är alltså en av dem.
På en Lucia-konsert med barnens skola, för många år sedan, såg jag en kvinna i publiken som jag faktiskt kände igen. (Bra, för att vara mig.) Men det är klart, jag visste inte riktigt vem hon var eller vad hon hette. Säkert en mamma till någon av killarnas klasskamrater, tänkte jag, och gick fram och hälsade. Vi pratade på ett tag, om ditt och datt. Efter en stund började jag att undra hur lång tid det skulle ta innan jag kom på vem hon var. Samtalet blev lite trögt och jag kunde se i kvinnans ögon att hon var lika undrande som jag. Plötsligt slog det mig – jag har aldrig träffat denna kvinna tidigare! Jag känner henne inte alls! Hon är inte alls mamma till någon av killarnas kompisar! Hjälp!
Jag avrundade samtalet så snabbt jag kunde och avslutade med orden ”vi hörs!”. Sannolikt fick den kvinnan något att fundera över, ett tag framöver.
Jag hälsar dock oftast på personer jag känner. Och, då gärna flera gånger. Vid ett tillfälle, då B och jag var på en en stor fackmässa, hälsade jag på, och presenterade mig för, samme man (en man som jag dessutom känner) tre gånger samma dag. Efter det kom han fram till mig flera gånger de resterande dagarna, sträckte fram sin tass och sa ”Hej, jag heter NN!”.
Jag frågade B vilket som var mest pinsamt, att presentera sig för/hälsa på någon man känner flera gånger eller att missa att göra det. Han sa nr 1.
Jag har med tiden utvecklat metoder för att klara mig bättre. Jag anstränger mig för att hitta kännetecken hos människor jag bör lägga på minnet. Inte nödvändigtvis kännetecken i ansiktet, men det underlättar, eftersom man oftast har det med sig. (Kläder byts ju ut…) Det kan även vara en speciell röst, eller i vissa fall en doft.
Avslutningsvis. Till alla mina vänner: Jag känner oftast igen er. Och gör jag inte det, betyder det inte alls att ni inte betyder något för mig. Tvärtom.
