Horse Ride v.1.0

Jag vaknade tidigt. Ett par timmar tidigare än jag planerat, men kände mig, trots det, utsövd. Solen låg precis över horisonten – ljuset var otroligt. Klädde mig tyst, så att ingen av de andra i familjen skulle vakna och gick ner till stallet. Gav Daisy och Anita hö och vatten. Småpratade lite med dem. Berättade för dem, att det idag var julafton. Frågade vem av dem som ville ut och rida med mig. Daisy gnäggade sitt ”jag vill!” till svar.
Jag sadlade henne och vi skrittade långsamt iväg. Ensamheten… Friheten… Tystnaden… Det enda som hördes var Daisys hovar mot den hårdfusna marken och ett lätt frustande, då och då. Vi travade över de gnistrande ängarna och vidare in i skogen. Där saktade vi ner och njöt av den friska, småkyliga luften, solens strålar som då och då nådde oss mellan granarnas långa grenar.
Finns det något bättre sätt att börja en julafton?

Horse Ride v.2.0

Idag var dagen. Dagen då jag skulle upp på en hästrygg. Trodde nog att Daisy skulle vara lugnast och valde henne. B hjälpte mig på med sadel och trens. Det är många remmar på ett trens – och jag har ingen aning om hur de ska sitta. Efter lite trasslande med läderremmarna och hjälp av B satt allt på plats.
När jag väl skulle försöka ta mig upp på hästen, insåg jag att benen var för korta. Mina ben. Hästens ben, de var för långa. B fick mer eller mindre lyfta upp mig på hästryggen.
Då gick B därifrån för att hjälpa J, som nu fint satt på Anitas rygg och ville iväg.
I samma sekund bestämde sig Daisy för att det fick vara nog. Hon skrittade iväg mot stalldörren. Vår låga stalldörr. Med mig på ryggen. Jag insåg att jag aldrig skulle komma hel genom den, varpå jag i sista sekund kastade mig framåt mot Daisys hals, för att mitt huvud inte skulle kapas av stalldörrens övre karm. Daisy brydde sig inte ett dugg om mig eller mitt huvud. Hon hade bråttom in i boxen, där den goda maten fanns. Daisy är inte speciellt smal – men det är boxdörren. Jag skrek efter B, men inte brydde sig Daisy om det, hon knallade på och pressade sig in i boxen, mot det goda höet, med mina ben som stötdämpare. AJ!
Väl inne i boxen var hon nöjd. Stod snällt och tuggade i sig sitt hö, som om inget hade hänt.
Själv satt jag på hästryggen och grät. Av smärtan i vänster ben, av rädsla och ilska. Tänkte att detta gör jag INTE om.

Välkomna – Daisy och Anita!

Har ägnat en stor del av morgonen åt att rota runt i vår kallgarderob. Vände upp och ner på allt. Precis allt. Väskor, gamla täcken, kartonger med böcker, skridskor. Hittade massor av saker som jag glömt att jag hade. Och en hel del saker som jag trott var borta för evigt. Men, inte hittade jag det jag sökte. Ridhjälmen.

Sent igår kväll kom Bengt hem med våra nya familjemedlemmar – Daisy, 13 år, och Anita, 8 år. Två nordsvenska ston som nu ska bo hos oss på gården. De är nästan våra egna hästar – så kallade ”kronan”-hästar. Om det blir krig blir de inkallade (men, vem blir inte det?). Under fredstid bor de hos oss.

Nu SKA jag lära mig att rida. Måste bara hitta hjälmen först…

De ser precis ut som riktiga hästar ska göra. Tjocka ben, lurviga och bruna.