tankar från hängmattan
Har införskaffat ny mobil. Ja, den gamla var slut, helt slut. Stängde av sig när jag pratade i den, ville heller inte ta laddning.
Min nya har något bättre kamera, så här kommer första bilden med nya mobilen. Tagen på väg hem från springturen i lördags. Vit snö, solnedgång – du skulle varit med!
Julen är här! I alla fall har den startat i vårt kök. Ett kök doftande av glögg och pepparkaksdeg. Julgardinerna är på plats. Att det sen är samma som vi har vår, sommar och höst, spelar mindre roll, så länge de har röda hjärtan.
Bing Crosby hörs sjungande ”White Christmas” ur högtalarna.
Barnen slåss om (inte med) kaveln, alla äter deg och sjunger med Bing mellan tuggorna.
Allt är, med andra ord, precis som det ska vara – några veckor före Jul.
OK, vi har tjuvstartat, men det beror på att missar en vecka när vi åker till Goa. För att ändå hinna med allt vi vill före Jul, bakas en vecka tidigare än normalt.
Att baka peppisar är en tradition i vårt hem. Att äta deg likaså. Sen kommer det där andra… att äta själva peppisarna… det är vi sämre på. Slängde ut förra årets peppisar i hundskålen för att fylla burkarna med årets. Hunden blev i alla fall glad. Och väldigt snäll.
* Ordet tradition är latin och betyder ”överlämnande”, man lämnar över från generation till generation. Fint.
—
Å så lite spring
Jo, jag springer fortfarande. Sprang 6 kilometer i lördags. I minusgrader och strålande sol! Härligt!
Å så lite skidlöp
Ja, jag har premiäråkt! Lite för lite snö, men vill man så går det.
Som ni, trogna bloggläsare, redan vet har jag, under flera månaders tid, delat arbetsrum med ett antal servrar som surrat. Nu är de förpassade till serverrummet och ljudnivån har gått ner till, i det närmaste, noll. Jag behöver inte längre sitta med lurar, när jag lyssnar på musik utan kan lyssna från högtalare. Härligt! Att jag nu även hör när mobilen ringer, är en extra bonus!
Så långt, allt bra.
Men idag dök nästa irriterande ljud upp.
Spellistan i iTunes tog slut, det tystnade i rummet, då jag plötsligt hörde detta nya ljud. Dropp, dropp, dropp…
Vad nu?! Vad är det som låter? Är kylanläggningen i serverrummet full av vatten och behöver tömmas? Står det en kran på nere i pannrummet? Har tvättmaskinen pajjat?
Nej, nej och nej. Det är HÅL I TAKET!
Har nu undersökt saken lite närmre och insett att det rinner in regnvatten från taknocken, längs med skorstenstocken, ner genom ett stort ormbo av sladdar för att slutligen hamna på mitt nymålade golv.
Suckade en stund och undrade – ska det behöva vara så här? Mitt liv?
OK. Problemet var solklart. Nu till lösningen.
Kraffsade snabbt bort alla sladdar, för att de inte skulle ta skada, hämtade en hink att ställa under droppet. Måste nog ut och leta efter en pressenning… och hitta stegen… och våga mig upp på taket…
B är inte hemma, så klart. (I så fall hade jag ju skickat upp honom!) Nej, när det händer saker här, är jag ensam.
Ja, nu har jag nog kommit till det stadiet att jag måste – inte revidera, o nej – men kanske nyansera mitt tidigare inlägg.
Min hjärna är trött. Orkar inte tala om för mig att axlarna inte värker. Att benen inte är trötta. Att bulan på rumpan, efter fallet från Daisy, inte gör ont när jag försöker ligga på rygg och göra sit-ups.
Kroppen talar till min hjärna. Den säger: ”Nu har du tagit i för mycket. Visst, kul att du vill träna och hålla kroppen igång, men att styrketräna i 90 minuter för att efter det skotta hästskit och sen bära ved är för mycket. Hör du vad jag säger? För mycket! Lägg ner. Tro inte att du kan göra allt. Bara för att du vill. Vad tror du att du är? Nån som kan styra över mig? Nej du, för det är jag som bestämmer. Jag – din kropp! Basta.”
Suck!
Jag lägger mig ner i tv-soffan och surar. Är arg på min kropp som vägrar att samarbeta.
Eller, är det jag som inte samarbetar?
Är det mer skadligt att sitta i ett surrande rum om man blir irriterad av ljudet än om man struntar i det?
Om någon kan svara på den frågan skulle jag vara väldigt intresserad av svaret. Men, det är väl som med det mesta andra man undrar över. Svaret beror på vem man frågar.
Det jag egentligen undrar över är hur stor hjärnans makt över kroppen är. Kan man tänka bort saker och därmed oskadliggöra dem? Om man kan det, hur långt kan man då gå? Som i detta exempel, tänka bort irriterande ljud och då också skydda örat? Tänka bort träningsvärk i låren?g
Tänka bort cancer?
Där, kanske jag har passerat gränsen?
Vi återgår till surret.
Jag sitter nämligen själv i ett förskräckligt surr hela dagarna. Surr från ett antal servrar som jag för tillfället delar lokal med. De ska snart bli förpassade till serverrummet. Osäkert när, dock.
Under tiden har jag beslutat mig för att detta är helt ok. Eftersom jag inte har något val (ok, jag har val, men har nu valt detta). Kan berätta att jag lyckats bra. Jag störs inte. Jag hör inte ljudet, om jag inte tänker på det. Kopplar bort det.
Frågan är, har även mina fysiska öron kopplat bort ljudet eller håller de sakta men säkert på att brytas ner? Har jag, så att säga, lyckats stoppa ljudet innan det kommer in i örat eller först efter, när nerverna som ska ge signalen till hjärnan om att det surrar ska aktiveras? Var sker själva skadan? I örat eller i huvudet?
Vet att min axel blir bättre om jag tänker så.
Vet att jag springer fortare om jag tänker så.
Till och med en förkylning går snabbare över om jag tänker så.
Hur långt kan man gå?