Jo, nu är det avklarat. Vasaloppet. Eller rättare sagt, Tjejvasan. Ett mål är uppnått, även om det tog förskräckligt lång tid att komma dit. Till målet i Mora, alltså. Hade ju en idé om att komma under 3 timmar. Andra skrattade och sa att ”det kan du inte”, vilket bara gjorde mig än mer envis.
Men, tyvärr räcker det inte med envishet. Det behövs även träning. Och då talar jag om träning på SNÖ. Något jag definitivt fått för lite av denna vinter.
G och jag i startfållan
Ganska snart insåg jag att det där med 3 timmar var nog inte så sannolikt… Skidorna åkte lika mycket i sidled och bakåt som framåt. Spåren var periodvis obefintliga. Strålande sol och + 7° är perfekt väder – ända ner till marknivå. Där är det för varmt.
Hade lämnat in mina skidor för ”proffsvallning” i Mora kvällen innan. Betalade glatt 500 kr för att förvissa mig om att få bästa möjliga fäste och glid. Men redan efter 1 mil fick jag ta upp min lilla klister-spray-burk, som jag klokt nog köpt på Stadium, och valla om själv. Nu gick det något bättre. I alla fall uppför.
Blåbärssoppa i Eldris
Nedförsbackarna ska vi inte tala om. De var många. De var branta. De var som gjorda att ramla i – vilket jag också gjorde. En 5-6 gånger, så där… Men jag är utan skador, vilket känns väldigt skönt. Att ramla är ok så länge det inte gör ont.
I mål kom jag på tiden 3.58 och nånting. Det kändes ok, för jag gjorde ändå mitt bästa. Mer kan jag inte begära.
Och för er som inte upplevt det, kan jag berätta att det är verkligen något speciellt att skida in under den berömda skylten… ”I fäders spår för framtida segrar”.
Nu har jag gjort det! Känns otroligt!
Målbilden