Plötsligt är min perfekta nattsömn som bortblåst. Mitt humör svajar. Jag börjar plötsligt att gråta. Av ingen anledning alls.
Klimakteriet? Nej, du! Det kan jag klara av.
Jag fick besked från magnetröntgen i onsdags. Nej igen, jag har inte cancer, så jag borde skämmas över att ändå vara så ledsen.
Vad jag har, är en axel som inte längre är.
Historien om min vänstra axel började för många år sedan. Den har gjort ont. Den har bråkat. Den har inte velat samarbeta med mig. Men, jag är en hård motståndare. Har länge levt efter devisen ”nonchalera, så finns det inte”. Eller, ”ont ska med ont fördrivas”. Att känna efter, det är inget för mig.
Jobbade vidare med allt vad jag nu höll på med – bondgård, bära vatten, havre, fälla träd, släpa hem dem, hugga, stapla, springa, lyfta och dra.
Det var tungt, men jag tänkte att kroppen anpassar sig väl. Jag blir väl så stark jag behöver vara, om jag bara inte ger upp.
För ett drygt år sen hittade jag Träningsformen med stort ”T”. Nordic Military Training. Perfekt! Jag behövde ju bli starkare – och här skulle jag lyckas med det! Som jag älskar denna träningsform – helt galet kul, att få leka i skogen med störtsköna människor två kvällar i veckan. Men, axeln… ja, den var inte lika glad som jag.
Jag tänkte, det går väl över, om jag bara tar i. Lite mer. Men nej, det funkade inte så. Axeln stretade emot, vägrade att samarbeta. Jag fick anpassa övningarna. Kändes inte så kul. Jag ville ju mer! Jag ville lära mig att göra de där armhävningarna som alla andra kunde göra så bra. Jag ville springa runt som en björn. Jag ville gå skottkärra. Men, det gick inte!
Dags att lägga upp en plan.
Det man inte kan lösa själv, får man be om hjälp, för att kunna lösa. Sökte upp en tjej som kan sånt här med kroppar. Hon skickade mig vidare till en kille som också kan det här med kroppar. Som skickade mig till en ortoped, som även han kan kroppar. Han skickade mig direkt till magnetröntgen.
Det var det svaret jag fick i onsdags.
Axlen är helt körd! Slut! Utsliten!
Har, med hjälp av sökningar på nätet, försökt att tolka svaret och kommer till denna slutsats: avancerad axelledsartros, två rundade ”benkroppar” på nån centimeter var, som tydligen växt ut där de inte ska vara. Kantpålagringar på överarmbenets huvud, cystbildning på nåt annat ställe. Risk för inklämmningssymdrom.
Summan av detta är att axeln bör bytas ut mot en ny. I titan.
Hallå! Protes! Det är väl nåt som gamla tanter får?! Inte jag.
Har nu backat ett steg och insett att jag inte längre kan träna med underbara, härliga NMT-gänget. Gårdsarbetet måste läggas om, på något vis. Livet blev plötsligt inte alls lika kul. I stället för att ha kul måste jag nu söka läkare för att få remiss till annan läkare som förhoppningsvis tycker att jag är värd att satsa på och ger mig en tid för operation. Så snart som möjligt, helst.
Känns som en lång resa.
Om jag nu har en sån ”tur” att jag får en ny axel, ska den sen tränas upp. Jag har ingen aning om det är möjligt att få en axel i titan att fungera lika bra som en i originalmaterial. Än mindre hur träningen ska gå till. Kan jag bli helt återställd? Hur lång tid kan det ta? Kommer jag att kara av det?
Bilden jag haft av mig själv som 70 år har förändrats.
Tills i tisdags tänte jag mig en kvinna i långt, grått hår med ett stort leende i sitt rynkiga ansikte. Stark som en oxe. Snabb som en gasell.
Nu ser jag en bitter tant som har för ont för att kunna göra det hon vill…
Nej, jag tänker inte stanna i detta destruktiva tänkade. Jag bara låter det vara ett tag. Orkar inte annat, just nu. Sen ska jag tänka om. Skaffa mig en ny ”målbild”.
Jag kommer att komma tillbaka.
Kram, från en något kantstött Camilla