Det är helt galet här!
Vi flyttade ihop alla tackor som lammat och deras lamm. Nu springer de runt som galningar och letar efter sina mammor/lamm.
Om en liten stund är det fixat, det brukar lösa sig.
Kvack!
Såna här små grodingar ska man inte kliva på.
Här lammas det för fullt
Har inte räknat men det var ett 30-tal för några dagar sen. Och i förrgår kom det 4 till. Och igår 5…
När en tacka lammat får hon en egen box att ligga i tillsammans med sina lamm. Detta för att lammen inte ska bli ”kidnappade” av andra tackor, som ännu inte lammat. Och för att vi ska kunna hålla koll på att allt fungerar som det ska.
Får tackan ett lamm, ligger de i lammningsbox ett dygn. Två lamm, två dygn och så vidare.
I boxen kan hon koppla av. Får specialkäk, egen vattenhink. Egen matkorg…
Men, lammen har inte riktigt fattat vad en matkorg är för något. De verkar tro att det är en liten säng, specialgjord för små lamm. De krafsar snabbt ut en del av höet och bäddar sen ner sig i det som är kvar. Varmt och mysigt.
Det är svårt att ”hälla ut” lammen inför nästa påfyllning, men vad ska man göra.
De är dock snabbt tillbaka i ”sängen”.
Räven kom
Nu är lammning i full gång, här på gården. Hittills har vi fått ett 20-tal små söta lamm. Väntar ett 80-tal till…
B och jag turas om att ta nattpassen. Ringer varandra om vi behöver assistans. Och det behöver man. Ofta.
I natt gick jag ner vid 03.30. Gick in i lagårn, tände lampan, kollade runt i alla lammningsboxar att allt var i sin ordning. Jag hörde en tacka som bräkte ute, men tänkte att det kollar jag upp sen, när jag är klar här inne.
Det var fel tänkt.
När jag någon minut senare gick ut och spejade mot ljudet (det var ganska mörkt) såg jag en räv med ett litet lamm mellan käftarna. Räven stannade upp och stirade på mig, jag stirrade tillbaka i en bråkdel av en sekund innan jag skrek ”vad GÖR du?!”.
Räven släppte genast sitt grepp och tog till flykten. Jag rusade fram och plockade upp det blodiga lammet. Det levde, men jag visste inte hur illa skadat det var eller var skadorna fanns.
Bar lammet till tackan som fortfarande bräkte för full hals. Hon nosade på det en kort stund men övergav det snart för att ägna sig åt de övriga två hon precis fött.
Jag tog in tackan och de två friska lammen in till en lammingsbox inne i lagårn och la även in det skadade lammet. Tyvärr dog det ganska snart.
Idag har vi sökt jaktlaget för att försöka få hit någon av dem i natt och skjuta räven. I annat fall får jag sätta mig själv på pass, med bössan i hand. Räven kommer alldeles säkert tillbaka ganska snart. I samma ärende.
Tänkte lägga ut det döda lammet som lockbete.
Det här kanske låter hårt och hjärtlöst. Men, så här är livet på en bondgård. Ibland.
Världsrekord!
Slog världsrekord igår kväll. Mitt eget världsrekord, alltså.
Sprang för första gången i mitt liv, milen under timmen. Känns så otroligt bra!
Men, det här innebär också att ribban höjts till Tjejmilen i augusti… Nu vill jag springa den på 55 minuter. Kan det gå?
Mitt nya springprogram är bra. Det känns att jag kan lita på det. Om det heter ”spring Tjejmilen lite snabbare” och jag sen genomför programmet utan för många avbräck, så kommer jag att springa lite snabbare. Det kanske inte är svårare än så.
—
Lite kort om själva loppet
Starten skulle gå klockan 19, vid Sjöhistoriska museet. Jag var där i god tid. En timme innan. Hade ju inte hämtat ut nummerlapp eller chip och ville vara säker på att hinna med det. Och värma upp. Och äta banan. Och kissa.
Jag ställde mig sen mitt i klungan och så fort startskottet gått av sprang jag iväg. Allt tvivel jag kännt innan var borta. Nu var det bara en sak som gällde. Springa. Och det så fort som möjligt.
Det var lite trångt i början, men ganska snart hade de snabbaste löparna försvunnit ur sikte och jag kunde springa i den takt jag ville. Det gick fort. Första kilometern avverkades på 5.37. Jag trodde att jag såg fel på klockan, men det gjorde jag nog inte.
Banan var relativt lättlöpt, om man bortser från backen upp till Rosendals trädgårdar. Å andra sidan, en backe upp betyder en backe ner.
Vid varvningen såg jag att jag fortfarande hade chans på en tid under timmen och försökte öka något. Där stod också J med två kompisar och hejade på mig. Jag drack vatten (hade inget vätskebälte med, denna gång) och kastade av mig min jacka. Det började att bli svettigt.
Andra varvet var lite jobbigare. Vid cirka 6 kilometer hörde jag att vinnaren var i mål… Och jag hade 4 kvar. Men, så är det. Jag är ändå nöjd. Jag satte ju Världsrekord!
Om blommor och flodhästar
Det blommar i hagarna. Det kvittrar från träden. Det är underbart.
OK, då. Nu har jag gått in i trädgården.
—
Varför känns min kropp som en flodhäst när jag vill känna mig som en gasell?
Jo, det ska jag tala om. Det beror på att om drygt 3 timmar startar jag i årets första springlopp – ”Mil-spåret”.
Två varv runt Djurgårdsbrunnsviken med start, varvning och mål vid Sjöhistoriska museet.
Låter lätt, härligt och kul! Ellerhur?
Men nej, det är det inte alls. Jag sitter här och tvivlar… Hur ska jag klara mig runt? Hur ska jag klara av att bli omsprungen? Hur ska jag kunna tänka rätt? Entusiasmera mig själv? Hur ska jag lyckas få mig att tro att jag klarar denna mil under timmen… för att sen klara av besvikelsen över att jag inte gjorde det, denna gång heller?
Snart ska jag gå in i huset och packa väskan. Byta om. Andas. Blunda. Tänka.
Jag vet att jag kan springa 1 mil. Har ju gjort det förr. Senast i förrgår, faktiskt…
Av jord är du kommen
Jag har fått en varmkompost i födelsedagspresent!
Tanken var att skriva ett litet inlägg om det. Här. Nu.
Om hur man klipper bananskal, om hur bra jag mår när jag tar vara på matrester och grönsaksskräp, om masken som fick flytta in i tunnan…
Men, det spricker nog, för på ”listan” står annat idag.
Bilderna får tala för sig själva.
Spring is in the air!
Våren är här – och det betyder SPRING!
Löpträningen har nu pågått i drygt 4 veckor – och jag har bara missat 2 springpass. Då var det giltigt förfall, då jag var på resande fot.
Det är så härligt! Det är så kul!
Känner energin komma tillbaka, efter den långa vintervilan. Känner hur kroppen och jag kan samarbeta igen. Benen springer dit jag vill. Dock inte så fort som jag vill… Men, jag jobbar på det.
Denna säsong har jag ökat något. Från förra årets springprogram ”Springa Tjejmilen” till ”Springa Tjejmilen lite snabbare”. Återstår dock att se om det lyckas i verkligheten. Och om mina knän håller. Den svagaste länken…
Sjukgymnasten säger ”gå ner 5 kg så blir det mycket mindre beslastining på knäna”. Banta? Jag? Nej,
Därför har jag gjort tvärtom. Bytt ut alla lightprodukter mot fetprodukter (normalfeta, alltså). Hittills har det gett en minskning på ca 4 kg. Ha!
—
I söndags morse, på veckans långrunda, höll jag på att kliva på denna lilla sak…
Stannade upp, tog upp mobilen och fotade. Är det en snok eller en… (hu!) Känner mig osäker, faktiskt. Gula fläckar på huvudet = snok. Siz-sack-mönster = huggorm. Nån som vet?