Publicerat

Jag kan dansa!

Nåja, nu ska vi inte överdriva det här. Men, jag har testat något som heter maskindans. Otroligt populärt i Japan (så klart) men även i Norge.
Nu har det kommit till Sverige och första svenska mästerskapet gick av stapeln i helgen. SM-mästarinna i maskindans är… (nej, nej, det är inte jag)… Nina Erichson från Kungsbacka. Grattis till henne.

Själv ”dansade” jag i 3 minuter på Älvsjömässan i fredags. Det var kul och nu letar jag efter nåt ställe i stan där jag kan prova igen. Kanske ska försöka att lura med mig min kamrat G.

Ja, jag står still. Men bara just då B tog bilden. Tre sekunder senare steppade jag framåt, bakåt och åt sidorna i snabb takt till musiken. Pilarna på skärmen framför oss rullade fram i rask takt, så jag hann inte se hur jag låg till poängmässigt. Kanske lika bra det.

Vet inte riktigt om detta är en sport (som det klassas som i Norge), en motionsform, ett dataspel eller en kombination? Det är lite som karaoke, fast utan sång, men med dans. Det var i alla fall kul. Och det räcker långt.

Publicerat

Stenjävel!

Hur kan en liten, pytteliten, sten fälla mig? Så kapitalt, dessutom!

Jag såg stenen, tänkte springa över den, men benen hade en annan idé ”vi provar att utmana den”-typ… Vi förlorade, både jag och benen.

Plötsligt låg jag där. Kunde inte andas, än mindre prata. Undrade vad som hänt. Om glasögonen var hela. Om iPoden pajjat… Hade inte en tanke på om jag själv var hel… tills jag såg blodpölen på marken. Hjälp! Massor av blod! Och jag var ensam i skogen! Flera kilometer från bebyggelse.

Letade rätt på mobilen och ringde hem. Inget svar. Ringde Bs mobil. Inget svar. J och K sov. Vem av dem skulle jag väcka? J, fick det bli, för K sover tungt, väldigt tungt. Dessutom svimmar han om han ser det minsta lilla blod – och här var det blod!

J svarade trött ”jag kommer”. Jag ringde igen och sa ”ta med en handduk, för det blöder lite”. Den informationen fick honom att snabba på lite, tror jag.

Väl hemkommen kollade jag av skadorna i badrumsspegeln. Det var ett par hål i huvudet (finns de som kanske tycker att jag redan hade ett, men men…), som kanske behövde sys. Inget problem, bara att uppsöka sjukhus.
Det värsta var höger lår. Dubbelst så stort som vänster och ont. JÄTTEONT!
Den största frågan var – när kan jag springa med det benet igen? När kan jag börja träna inför Tjejvasan? Vill inte tappa form. VILL INTE.

—

Bilder till vänster föreställer ”Bloody Camilla” i badrummet. Den till höger är efter tvagning och ihopplappning (3 stygn) på Norrtälje Lasarett.

—

Igår, på Bs och min bröllopsdag fick jag en JÄTTEFIN bröllopsdagspresent! Den bästa man kan få! Om man är jag.

Vi frukosten sa B plötsligt ”ska vi åka och köpa nya skidor till dig?”.

JAAAA!

Vi åkte till Fliesberg i Bro som hade ”Vasaloppshelg”. En tjej från Mora (= mycket förtroendeingivande) hjälpte mig att prova ut min nya utrustning. Skidor, pjäxor (vita med blommor!!!), bindningar och stavar. Allt kändes underbart!g

Väl hemma skidade jag ett par mil på vardagsrumsmattan innan jag kunde släppa mina nya grejer. Det var så kul! Jag vill åka nu!
Men var finns snön? Konsulterade internet och kunde bara konstatera att det var snålt med den varan i Sverige, just nu. Måste upp till Jämtland för att få några centimeter snö…

Detta var igår.

Men nu. Med detta högerlår. Jag kan glömma allt vad skidåkining heter… Det är SYND om mig!

Publicerat

Att det ska vara så svårt

Lyckades inte heller denna gång att komma under timmen.

—

—
Startade, helt klart, i fel grupp – ”Damer tävling”.

Av de 128 ”damer” som tävlade kom jag på plats… eh… 125…
Efter bara ett par kilometer hade alla i gruppen sprungit ifrån mig (trots att jag sprang de första 2 km på 10 minuter) och jag fick springa ensam… tills ”Herrar Motion” började att flåsa mig i nacken vid 5 km. De sprang dock också om mig ganska raskt. En kille vände sig om och sa ”kämpa på!” till mig. (Såg jag SÅ trött ut?)
Vid 8 km kom ”Damer motion” ikapp. De som låg först i den gruppen, i alla fall. Försökte att öka något. Ta rygg. Vid 9 km stod klockan på 54 minuter. Jag hade fortfarande en liten chans att klara mig under timmen. Jag visste att jag kunde springa 1 km på under 6 minuter. Men knappast den sista kilometern…
Nej, det gick inte. Jag hade inte krafter kvar.

Min placering är pinsamt dålig. Hade jag ställt upp i ”Motionsklassen” hade jag fått plats 430 av 598.
Å andra sidan har min placering i listan inget med min tid att göra. Den blir ju inte bättre för att man jämför med en annan grupp. Trist men sant.

B tycker dock att, bara det att springa 1 mil, är en vinst. Och ja, det är det ju.

Nu är det sluttävlat för säsongen och genast börjar jag att planera för nästa.

Är anmäld till
• Tjejvasan (23/2)
• Tjejmilen (31/8)

Funderar starkt på
• Premiärmilen (30/3)
• Vår Ruset (3/6 el. 4/6)
• Midnattsloppet (16/8)

Är liten sugen på…
• Stockholm Halvmarathon (6/9), men det beror på hur det kommer att gå för mig i de tidigare loppen

Publicerat

Miljömedveten eller lurad…?

Jag är ingen stor fan av Tomas di Leva, men en sak har han rätt i – ”Vad ska man tro på?”.

Har länge varit skeptisk, eller i alla fall tveksam, till mycket av det man hör och läser om miljön. Vi håller på att ”förbruka jordens resurser”, vi ”överkonsumerar”, vi lever ”fel”. Kvinnor och ungdomar är de som är mest ”medvetna” enligt undersökningar (som jag inte vet om man kan tro på).
Och ja, jag är kvinna om än inte tonåring.

Jag tror mig också (mycket riktigt) inse att något är fel. Att det inte kan fortsätta på detta vis. Att vi måste göra något. Om vi vill leva kvar på klotet. (Sen är det en helt annan historia om det är meningen att vi människor ska leva här ”för evigt”. Det har ingen annan art gjort…)

Frågan är bara vad vi ska göra.

Var och en måste ta sitt egna, personliga ansvar, har vi förstått. Och jag hänger på. Det var inte länge sedan jag var inne på att byta min bensinslukande Corolla (= miljöfarligt) till en ”miljöbil” som drivs av etanol (= miljövänligt). Då tänker man på miljön. Tar ansvar för sin egen förbrukning. I alla fall något.
Det var vad man trodde. Då.

Nu är tongångarna annorlunda. Enligt senaste forskningen är det inte alls så att etanol är miljövänligt. Om man ser till HELA framställningsprocessen, vilket man väl bör göra. Då ser det helt annorlunda ut.

Läser på första sidan i senaste numret av ”Forskning och Framsteg” (rekommenderar en prenumeration!) – ”Etanol – slöseri med energi och resurser”. Blir nyfiken och slår genast upp sidan 12, där artikeln finns.

Vad de gjort är en sammanställning av hur mycket enerigi det går åt för att framställa olika sorters bränslen. Att framställa 10 liter etanol från amerikansk majs ”kostar” 9,3 liter. Men nu behöver man ju inte använda amerikansk majs utan kan också producera etanol från svenskt vete – då ”kostar” det ”bara” 5,8 liter. Per 10 liter färdig produkt, alltså. Vinsten är med andra ord inte särksilt stor.
Som jämförelse skriver de att det krävs det 1,5 liter bensin för att raffinera 10 liter fossil bensin.
Att tillverkar etanol ”stjäl” med andra ord energi från andra, effektiva sätt att minska utsläppen av växthusgaser. (Allt enligt ”FoF”.)

För det var väl det vi ville åstadkomma… eller?

Är vi lurade?

Nu är det inte alls säkert att detta är sant. För vad är det? Nästa vecka kommer nya forskningsresultat som säger nåt helt annat. Helt säkert.

Det märkliga är bara hur det är möjligt att få så många med sig, med så knapphändig information. Information som få ifrågasätter, funderar på var den kommer ifrån. Vem som kommit med den. Och varför.

Fundera på det.

Publicerat

Förberedelser inför vintern

Vintern är snart här. Det blir allt kallare utomhus. I morse var det frost på vindrutan på bilen… Det gäller nu att förbereda sig för årets kalla månader.
För oss gäller det att se till att veden kommer in under tak. Att ladorna är fyllda med hö. Att lagårn är städad och ”nybäddad” för att ta emot våra hemkommande djur från betet.

För somliga ingår det i förberedelserna att lägga upp ett lager av mat.g

Vår nya familjemedlem, Fru Skogsmus, tar ett stort ansvar för sin familj. Hon är mycket flitig. Stiger upp tidigt varje morgon och ger sig ut på jakt efter mat. Mat, som hon sedan kånkar in till sitt vinterbo, någonstans i vår trossbotten…

Hela vintern kommer vi att få lyssna till hennes tassande i väggar och över golv. Och hennes ungars tassande, gnagande och pipande. Om vi inte gör något åt detta nu. Det kan kanske tyckas hårt och hjärtlöst, hon är ju ganska söt och gör bara vad hon kan för att rädda sig själv och de sina.
Men, vi gör samma sak. Hunden måste få ha sin mat ifred. Vi vill ha våra saker ifred. Vi vill, till exempel, inte att vårt gamla duntäcke på vinden ska bli musbo. Vi vill heller inte lyssna till tassande musfötter nätterna igenom, i flera månader.

Musfällan har ställts fram.
Eller, musfälla nummer 1, kanske jag ska säga. Vi avvaktade sedan med spänning. Men, vi blev besvikna. Fru Skogsmus har sett såna musfällor förr och vet att de inte är att leka med. Hon springer tyst och listigt förbi. Trots att jag laddat den med exklusiv ost från ICA.
Skam den som ger sig.
Vi tog fram musfälla nummer 2. Tyvärr har hon sett även denna modell och tar ingen som helst notis om den när hon återigen springer förbi och fram till hundens matskål.
Snart är det dags för det stora artilleriet.
Råttgift, med risk att hunden mår taskigt. Burar, med den konsekvensen att man fångar musen levande, med allt vad det innebär…

Ja, det här är en del av livet ”på landet”. Bara så att ni vet.

—

Å så lite ”spring”

På söndag är det dags att springa igen! Klockan 11 på söndag startar jag i Hässelbyloppet. Har tagit det ganska lugnt sedan Lidingöloppet. Knät fick sig en ordentlig snyting i alla backar, men det verkar ok nu. Tog en liten runda igår och det kändes bra.
Har ju en idé om att komma under timmen på detta, säsongens sista, lopp. Det vill säga, varje kilometer måste springas snabbare än 6 minuter. Första kilometern igår tänkte jag, jag satsar allt och ser vad det blir. Det blev 5. Bara 1 minuts skillnad… Och det på bara 1 kilometer (de andra tog jag det betydligt lugnare.)
Känns lite trist att jag inte kunde öka mer. Men om man räknar om det lite, så är ökningen faktiskt är 17%. Jag väljer således att se det på det sättet.

Å så lite skidlöp…

Jag ska på träningsläger. Jo, det är sant. Den 17-20 januari är jag i Orsa och ska tränas av Jenny Limby och Malin Ek. Att åka Tjejvasan tar jag på största allvar, som ni förstår. Tro inte att jag blivit galen. Jag förväntar mig inte att vinna loppet. Men jag förväntar mig att göra så bra ifrån mig jag bara kan. Därför ska här tränas. Av proffs.