Publicerat

Vad en hungrig hund har med en trasig diskmaskin att göra

Handdiska. Är det kul? Nej, det är trist.

Jag har nu tvingats handdiska i tre dagar på grund av att vår diskmaskin pajjat – igen!

Sist var det en mus (Fru Skogsmus) som gnagt sönder nån ledning vilket resulterade i kortslutning för diskmaskinen – och avslutning för hennes liv.
Denna gång har vi inte haft någar möss i köket. Tror vi.

Trodde vi.

Vår hund har ätit väldigt mycket mat de senaste veckorna. Jag har fyllt på matskålen 4-5 gånger om dagen och varenda gång jag kommit in i köket har den varit tom och hunden har stått där med en sorgsen blick som säger ”vill ha mer mat!”

Nåväl. Diskmaskinen plockades ut och skulle bäras ut till bilen. Det är lite krångligt att få in den. Sist kostade det oss en bakruta, så denna gång tänkte vi lägga maskinen ner i bakluckan.

Väl utkånkad och tippad löstes mysteriet med hundens mat. Ur diskmaskinen rann det hundmat! Flera kilo! Inte undra på att den strejkar.

Det var bara att skaka ur allt torrfoder, bära in eländet igen och koppla in alla slangar och sladdar. Nu fungerar den.

Publicerat

Märkliga saker, del 2

Jag skriver att det händer märkliga saker, här på gården. Sist om när det surrade på övervåningen…

Men, det är när B sticker från gården som det verkligen händer konstiga saker här.

I förrgår åkte B in till stan för att träffa några gubbar och tanter på nåt möte. Jag var kvar på gården. Jobbade på som vanligt, då vår granne J ringde och frågade om det var vår svarta tacka som stod och betade i en annan grannes trädgård – 7 kilometer härifrån.
Ja, inte vet jag. Måste väl åka dit och titta. Tog K med mig och satte mig i bilen och körde iväg – körde fel några gånger, men hittade till slut rätt trädgård.

Kvinnan som bodde där var mycket språksam och berättade livligt om tackan, var den stod, hur den såg ut – allt. Det var bara det att den hade sprungit iväg. Vi kunde inte få se den. Som tur var hade hon tagit kort på den, så vi kunde i alla fall få se den på bild. Det såg inte ut som någon av våra tackor, så vi tackade för oss och åkte hem igen.

Där, trodde man att dagens äventyr var slut, men icke!

Snart ringde vår närmsta grannfru och berättade att de sett en varg – bara 500 meter från vår gård. Hon ville varna oss. Den kanske var hungrig och ville ha lammstek till lunch….

Det var bara att ge sig ner till lagården och vakta våra får. J sa ”jag hämtar bössan”, vilket han också gjorde. Nu är det ju så att man inte får skjuta en varg. Om de inte direkt angriper ens djur. Men ok, han kunde väl sitta där, med bössan i hand, om han nu ville. Jag hade informerat honom om vad lagen säger, så han visste.

Inte såg vi någon varg, men man vet ju aldrig… Till slut ringde jag Polisen och rapporterade. De sa ”en varg, oj då, vi skickar en viltvårdare”. Jag gick ner till J och berättade om att det skulle komma en viltvådare så han behövde inte sitta på pass längre. Vem skulle sköta det, frågade han. Polisen, sa jag. Jaha, då kommer de nog inte denna vecka, sa han, luttrat…

Det har nu gått 48 timmar – och än har de inte hittat hit…

—

Igår sågs vargen igen, för det är säkert samma djur, av ytterligare en granne. Hon bor 500 åt andra hållet…

Publicerat

Oj, vad jag är trött!

De senaste dagarna, ja veckorna, har varit hemska. Och då menar jag riktigt hemska. Jag har inte hunnit med något av vad jag vill (ja, det där med vad man vill kan vi ta senare – jag förstår att jag väljer och att mina val får konsekvensen, nåja…)

Tidningen ska ut. Så är det bara. Ja men, jag tycker att det är kul! Visst, jo, det är sant, men denna gång tog det emot mer än tidigare. Det krävdes en stor ansträngning. (Trots att jag flyttade min artikel om Estland till nästa nummer… ) Det var jobbigt. Få in allt material, sätta ihop det, kolla att allt stämmer, skriva rubriker och mellanrubriker, bildtexter.. ja, allt sånt som inte andra gjort, men som måste göras.

Tidningar har jag gjort länge. Det är inget nytt i mitt liv. Men ibland, som just nu, kolliderar det med en massa annat – som också är viktigt. Nämligen jobb, jobb som jag kan fakturera. Kunderna ligger på mig, har en tidsplan – som snart spricker. Och jag tvingas ”spricka” jag med – dvs förskjuta tiden – som sen kolliderar med annat jag planerat att göra.

Jag tänker ändå ofta: Vill jag byta? Finns det någon annan som jag vill byta liv med?

Nej.

Jag kommer alltid fram till samma svar. Nej, jag vill inte byta. Jag har gjort mina val. Gör fortfarande mina val. Tar konsekvenserna av dem. Och gillar läget – även när det tar emot – som nu.
Jag kallar det ”arbetssegrar”. Gammalmodigt? Ja, kanske.

Ibland tycker jag faktiskt att livet består av för få arbetssegrar. Det är ju ändå de man kommer vidare på. Eller?
Det gäller att ta sig över trösklarna i livet. Lyfta blicken – se horisonten. Även när det tar emot. Glädjen, när man lyckas, blir så mycket större.

Citerar Bodil Malmsten:
”Lyckan är oftast mycket större för den som städat sin garderob, än för den som befinner sig på en paradisö”

Fundera på det.

Publicerat

Märkliga saker hända

Ibland händer det märkliga saker, här på gården. Senast igår kväll.
Jag hörde ett surrande ljud på övervåningen i huset och smög sakta upp för trappen för att ta reda på var ljudet kom ifrån.

Kunde det vara någon som höll på att borra sig in genom taket?
Kunde det vara en jättestor insekt som försökte hitta någonstans att bo för vintern?
Kunde det vara…

Ljudet kom från Ks rum. Jag öppnade dörren – och vad fick jag se?!

OBS! Bilden är inte ett fotomontage.

Vad som hänt vet jag inte, men K var i full gång med att dammsuga sitt rum. Han hade dessförinnan plockat bort allt som låg på golvet, slängt papper i pappersinsamlingen, sorterat pennor, Kalle-Anka-tidningar och datorprylar. Vikt och lagt undan sina rena kläder och lagt smutstvätten i tvättkorgen.

Och allt detta hade han gjort med ett leende på läpparna.

Som ett resultat av detta ska ni nu få se något som vi inte sett här hemma tidigare, nämligen Ks golv!