Myndig

Det här inlägget borde ha kommit till den 20 mars. Men, den dagen hade jag annat att göra. Annat, som var mycket viktigare än att blogga. Nämligen att fira min yngste sons myndighetsdag!

Vi grattade honom på morgonen (några timmar för sent, beroende på ett sms-missförstånd eller, på grund av trasig mobil, äsch, det där kan jag berätta om en annan dag).
Flaggviftande, tårta, paket och sång! Så som det ska vara, när man fyller år. Och, jag tror bestämt, att J vuxit flera centimeter – natten mellan den 19e och den 20e… Det kändes i alla fall så.

Allt kändes jättebra. Alla var glada.

Men, lite läskigt är det, ändå.

Jag funderar…
Vad betyder detta? Att nu ha två myndiga barn. För mig, alltså.
Är jag inte småbarnsförälder längre?

Ska jag svara ”mina barn är VUXNA”, när någon frågar mig om hur gamla de är, i tron att jag är småbarnsförälder…
Konstigt är det.

Vad myndighetsdagen betyder för J är självklart.
• Körkort.
• Krogen.
• Vuxen.
• Får bestämma själv.

Vad förvånad han kommer att bli när han märker att allt detta ÄVEN innebär:
• Plugga in en körkortsbok. Klara av en skrivning och uppkörning. Bli en ansvarsfylld bilist (om han vill behålla körkortet).
• Att en öl kostar mellan 70 och 100 kronor på krogen…
• Att det där med att vara ”vuxen” mest innebär en himla massa ansvar.
• Bestämma själv? Nåja, även myndiga personer behöver komma överens med sin närmaste omgivning – om det mesta, faktiskt.

Mjölken på bilden har den 20 mars som ”bäst före”-datum. Detta gäller naturligtvis inte min son J. Ville bara påpeka det, om någon undrar över mitt val av illustration.

Galen?

Jag har kallat det för ”försenad 40-årskris”, men det kanske i själva verket är en begynnande 50-årskris? Man kan spekulera. Kris, är det hur som helst.

Jag har nu anmält mig till Tjejvättern. Meningen är alltså att jag på allvar tänkt att ta mig fram 9 mil på cykel. Till ingen nytta alls. Jag betalar dessutom dyrt för att få detta skavsår i rumpan. Har ingenting, absolut ingenting, att säga till mitt försvar.

Har inte ens en ordentlig landsvägscykel…

Ja eller nej

7 mars 2008 – å jag har namnsdag! – 11.04.44

Ibland, när jag träffar en (för mig) ny person, frågar jag:

– Ja eller nej?
– Vaddå ”ja” eller ”nej”? På vaddå?
– Bara ja eller nej. Välj.

Personen tvekar. Tittar lite tvivlande på mig, kanske vänder bort kroppen en aning. Ser på mig från sidan och tänker nåt i stil med ”hon kan ju vara galen… bäst att ligga lågt”.

– Hm… ja, men vad är det jag ska svara på?
Kommer det efter en stunds funderande.
– Ska det vara så himla svårt? JA eller NEJ.

Nu kommer det intressanta. Personen har nu fattat att jag inte kommer att ge mer information om vad jag menar. Och att det finns risk att jag blir irriterad över fler frågor om saken, varpå de betämmer sig för att:

1. svara ”ja”
2. svara ”nej”
3. gå därifrån

Och jag har fått mitt svar.

Facit kommer här:

1. bra
2. inte bra
3. idiot

Skämmigt

Egentligen borde jag inte berätta detta. Men om ni lovar att inte säga det till någon ska jag berätta en hemlighet.

Jag har tittat på sport på tv.
I 4 timmar.
I sträck.
Kunde inte slita mig.

Jo, jag vet. Det är hemskt. Det är riktigt skämmigt. Och det är definitivt ett steg i fel riktning. Allt det visste jag innan jag knäppte på fjärren. Ändå kunde jag inte låta bli. Varför? Jo, det var ju direktsändning från årets stora Vasalopp! Och, säger du, Vasaloppet sänds varje år och du har aldrig varit det allra minsta intresserad av det tidigare.

Ja, jo, jag vet…

Men, det är en helt annan sak nu, när man gjort det själv! När man varit där. När man känner igen sig. Plötsligt förstår man vad det handlar om. Spänningen i startfållan. Skidan som slipprar i spåret. Glädjen över att få anta en stor utmaning – och klara av den! Man minns de läskiga nedförsbackarna. Blåbärssoppan. Man glömmer aldrig känslan man fick i kroppen när man äntligen såg tornet på Mora kyrka…
Jag har ju upplevt allt detta. Även om jag inte var lika snabb som de norska bröderna. Även om jag inte åkte lika långt…

Det kanske inte är mycket till försvar, men jag har inget bättre.