Månad: januari 2009

Jag har köpt en pilatesboll, balansboll, gummiboll eller vad det nu heter!

Så, nu var det sagt – och när ni slutat att skratta kan jag berätta att jag har en plan. Jag ska börja träna på den! Jo, jag tror faktiskt att jag ska göra det. Har hittat ett program på nätet med 13 olika övningar. Tar 30 minuter att genomföra. Det borde väl gå?

Har också en fundering på att använda den som kontorsstol. Har hört att det gör underverk för ryggmuskulaturen, balansen och hållningen. Tre områden som behöver jobbas på…

När jag ändå var i stan passade jag på att titta in på Naturkompaniet. En svindyr affär på Kungsgatan där de säljer allt man behöver för att vandra i fjällen. Och lite till. Jag tänker inte köpa nåt där, bara titta och klämma. Och fråga. Det är det som är det fina med butiker. Inköpen gör man sen på nätet, till ett helt annat pris. Självklart!

I butiken stötte jag snabbt på en kille som gjort ”Fjällräven Classic” två gånger så han borde nog veta vad han talar om. Det första han sa, när jag sa att jag ville titta på en ryggsäck för 10 kg, var att ”det kommer du aldrig att klara!”. Att bära 10 kg? Nej, inte så, du kommer aldrig att kunna packa så lätt, fortsatte han. Hans ryggsäck hade vägt 25 kg första gången och 18 den andra gången, trots att han ”gjort allt” för att få ner vikten.

Men killkläder väger ju mer än tjejkläder! De är större. Han hade säkert en massa öl i ryggsäcken också. Nej, jag tror att det ska gå att komma under, i alla fall 15 kg. Men, läppstiftet ska med.

Nä, nu måste jag skärpa mig! Träna mer. Äta mindre. Hur ska det annars gå för mig på Tjejvasan om mindre än en månad?
Tjejvasan stressar mig lite, men på ett positivt sätt. Hade det inte varit för den så hade jag nog inte tagit den där skidturen som jag ändå gjorde idag. Det var inte så mycket snö, men det gick framåt. Långsamt framåt.

Tror att jag ska boka in någon form av fysisk aktivitet varannan dag den närmsta månaden. Med fysisk aktivitet räknas bara sånt som får pulsen att öka och som varar i minst 30 minuter.
Jag vet att man inte kan få upp sin kondis till toppnivå på 4 veckor, men den kan bli bättre. Hoppas jag.

Vad ska jag då ägna mig åt, nu är aerobicsen och cirkelträningen har slutat här ute på landet?
Skidåkning, om det finns tillräckligt med snö, förstås.
Simning på ”Vallentuna Gym & Sim”, kanske.
Löpning, om underlaget är ok. Det vill säga halkfritt, vilket det inte är idag.
Mag- och ryggövningar framför tvn. Har en dvd med lite olika program.
Yoga?
Nej, det räknas inte som fysisk aktivitet. Inte den jag går på, i alla fall.

Yogan… Är osäker på hur jag ska förhålla mig till mina yoga-lektioner. Vet att jag bara gått två gånger och inte alls vet vad jag talar om. Borde vara ödmjuk. Men, är den känsla jag får ändå 100% fel?
Känslan av att det är nåt lurt med det här. Att det är humbugg. Att det inte finns några schakran som till varje pris måste hållas i balans för att man ska må bra. Att alla effekter som påstås komma från yogan i själva verket är placeboeffekter. Såna som inte funkar på mig, eftersom jag är så dålig på att tro på nåt.
Eller, det är jag kanske inte. Jag tror på det som är sant. Som kan bevisas. Sånt som i alla fall är sannolikt.
Kan inte hjälpa att jag blir irriterad när vår yogalärare säger (alltid med samma mjuka röst) att vi ska blunda och ”känna efter, vara i nuet, här och nu”. Var skulle jag annars vara? Jag sitter ju på en matta i rummet.
Jag har heller inga som helst problem med att somna på kvällarna, ett problem som de flesta andra i gruppen brottas med. Jag lägger mig ner, sluter ögonen, slappnar av – och somnar. Jag är nämligen trött. Har arbetat en hel dag. Fått frisk luft. Varit aktiv. Då sover man bra.
När hon dessutom pratar om att vi ska känna ”kraften som strömmar genom våra kroppar… kraften som är vit”, då går jag nästan hem. Vadå vit?! Hur flummigt får det vara?
Ok, jag måste respektera de som känner denna ”vita kraft” och kanske har jag missat nåt viktigt, men nej, jag tror inte det.

Jag har sagt att jag ska ge yogan en chans – sju gånger skulle jag gå. Två har gått… Vet inte längre om jag vill fortsätta. Min tid är dyrbar. Jag kan kanske göra något bättre av den.
Springa, skida och simma?

Igår var jag på min första Yoga-lektion. Förväntningarna var väl inte så stora. En viss skepsis fanns också, det skall väl erkännas. Men, jag hade beslutat att ge Yogan en chans.
Vad jag egentligen vill är att hitta någon ny träningsform, nu när Arerobicsen och Cirkelträningen har slutat här ute på landet. Det finns inte så mycket att välja på. Jo, jag kan fortsätta att springa, vilket jag också avser att göra. Jag hade kunnat åka skidor, om det hade funnits någon snö.
Visst.
Men, det är alltid bra att ha något inbokat. Så att det blir av.

Väl där blev jag invisad i ett litet rum med 6-8 mjuka mattor på golvet, tända stearinljus i förnsternischerna, en svag doft av någon slags parfym. Möjligen från ljusen.
Vi sex som hade kommit till kvällens lektion satte oss på varsin matta och tittade på vår yoga-lärare, som satt på sin yogakudde med benen i kors, i vita kläder och log mot oss.
Vi väntade.
Hon var tyst.
Vi fortsatte att vänta.
På vad visste jag inte, men det skulle väl ge sig.

Så småningom började hon, med mjuk röst, att berätta om yogans kraft. Om hur den läker oss till kropp och själ. Om hur den kunde lösa upp knutar, kroppsliga så väl som själsliga. Men, det kanske inte skulle gälla oss, för vi skulle inte gå så djupt in i yogan, som hon brukade göra, berättade hon vidare.
Jag fick veta att det tar många år, en livstid, att bli en ”mästare” på yoga, varje rörelse måste upprepas många gånger, men att det ingalunda var meningslöst att börja träna, för vissa av effekterna kunde komma ganska snart.

Vi satte oss med benen i kors, ja, så gått det gick och blev sen instruerade i några lätta nybörjarövningar. Halsrullning, bäckenrullning, sidorullningar – många rullningar var det.
Och, det viktigaste av allt – andningen! ”Det kommer jag att tjata om, hela kursen”, sa hon. Jag, som har en mor som är sångpedegog och som hela mitt liv tjatat om att ”andas med magen”, kände att jag inte hade några större problem med andningen. Men, det var väl det enda som var helt problemfritt.
Mina ihoptrasslade ben somnade ganska snart. Vår lärare sa, ”tänk bort det, det är inte farligt”. Jag, som trodde att stickandet berodde på att blodet inte hittade ner till mina fötter, tänkte att det kan väl ändå inte vara bra, fötter ska väl ha blod i sig, men gjorde som hon sa. Bet ihop.
Hon berättade att om vi hade svårt att sova skulle vi hålla för vänster näsborre och andas bara genom den högra, så skulle vi somna snart. Jo, det är klart, de flesta människor tuppar av vid syrebrist. Det konstiga var att om vi gjorde samma sak med höger skulle vi piggna till. Hm…

Ja, det är mycket man inte vet. Jag köper inte allt, med hull och hår. Men jag har lovat mig att gå sju gånger, i alla fall.

Någon fys-träningen var det ju inte att tala om. I alla fall inte igår. Så, det blir nog till att hitta något annat också, som komplement. Om inte annat.