Man brukar säga ”det man inte har i huvudet får man ha i benen”. Jag har nu testat det omvända – ”det man inte har i benen får man ha i huvudet”.
Jag hade ju tidigt bestämt mig för att springa Halvmaran och amälde mig till loppet. Detta var för ett år sen, då jag trodde att jag skulle träna duktigt hela våren och sommaren. Så blev det inte. Det kom Vätterncykling och Vansbrosimning emellan. Med löpningen blev det lite si och så…
Dock, efter säsongens första springlopp, Midnattsloppet, blev jag så himla glad och sugen på att springa mer, att jag nog ändå tänkte försöka mig på halvmaran.
Sen kom tvivlen igen, efter Tjejmilen, då jag satt och räknade på hur snabbt jag måste springa halvmaran för att inte bli diskvalificerad. Varje kilometer måste springas på max 7,5 minut. Kändes omöjligt. Nej, jag ställer inte upp på det. Bloggade om det, för att bekräfta mitt beslut. Slängde mitt startbevis i pappersinsamlingen och planerade för annat den helgen.
—
Alltså, jag brukar veta vad jag vill, men denna gång var det svårt. För snart kom det ett mail där det berättades om hur man kunde räkna ut sin beräknade tid på en längre sträcka, baserat på en tidigare sträcka man faktiskt har sprungit. Jag kollade. Jag sprang ju Tjejmilen på 1.04 och Midnattsloppet på 1.06. Med den nya uträkningen hade jag en chans att springa halvmaran på, otroliga, 2.26. Plötsligt blev det möjligt. Stopptiden var ju 2.45.
Jag ändrade mig igen. Nu ville jag försöka. Grävde fram mitt startbevis ur pappersinsamlingen och beslöt mig för att i alla fall hämta ut nummerlappen och chipet. Så kunde jag ju betsämma mig senare. I själva verket var nog redan beslutet fattat. Jag ville ju springa!
Jag, som alltid säger till alla som vill höra på, ”om du vill göra något – gör det bara”, måste nu försöka att säga samma sak till mig själv. Och dessutom försöka tro på det. Det är inte alls lika lätt.
En frivillig ”materialare” erbjöd sig sina tjänster. Utan någon som höll reda på min banan, mina papper, skrev lappar om var vätskekontrollerna fanns längs banan, tog hand om min jacka och plånbok och slutligen erbjöd sig att köra min bil hem – hade det varit svårt. Hjärnan var helt urblåst före start. Hela jag var slut efter mål. Tack G!
—
Vet inte om jag ska beskriva loppet i detalj, men lite kort kan jag säga:
Starten gick bra. Adrenalinet tog mig lätt fram de första kilometerna
Efter cirka 4 kilometer var jag nästan sist, men beslöt mig för att inte stressa över det, jag sprang efter min beräkning och skulle ta igen en del av det jag missade senare i loppet, det viktigaste var ju att ta mig i mål, att orka hela vägen
Vid 6 kilometer såg jag de välkända små blå husen, besökte ett
Åt banan och drack energidryck i alla kontroller
Vid 10 kilometer fick skavsåret under vänster fot ett litet plåster i ett sjuktält
Löpningen gick sedan fin-fint. Jag sprang, som beräknat, om en del av dem som sprang om mig i början av loppet!
Söder Mälarstrand var seg. 3 kilometer bara rakt fram. Tog rygg på en tysk tjej, sprang om henne, för att några hundra meter senare bli omsprungen av henne, jag körde om igen, hon gav sig inte och sprang om mig igen. På detta ”gummibands”-vis tog vi oss båda igenom hela strandsträckan
Vid 12 kilometer fick jag små glädjerus som sa ”jag springer längre än jag nånsin gjort förut – och det funkar!”
För att vid 16 nästan vara helt knäckt. Jag var SÅ trött. Benen kändes som två stockar. Stumma, tjocka stockar. Nu gällde det att springa med hjärnan, för benen ville inte en meter till
Gick cirka 1,5 kilometer, från Bergsunds strand till St Paulsgatan. Upp, upp upp, kunde inte springa mer…
Men väl uppe på Söder kom min energi tillbaka och jag kunde springa ner till Slussen, där G stod och hejade på mig, och vidare över Gamla Stan, Vasabron, förbi Gustav Adolfs torg, Operan och så…
… svänga till vänster in i Kungsträdgården – och det hägrande målet!
Det är helt otroligt – jag klarade av Stockholm Halvmarathon!
