Ovan: Före starten på Gärdet. Fotograf: G
Under: Karta över banan (Jag hade en kopia av kartan med mig under loppet, var rädd att springa vilse. Obefogat, visade det sig.)
0-1 km – Don´t stop me now
Stod i startfålla nr 5. Jag och 2999 andra tanter i varierande åldrar. Uppvärmningen var avklarad och det var bara att vänta.
När mobilen visade på 12.38, det vill säga 2 minuter innan (före?) start, kände jag hur adrenalinet strömmade till. Jag samlade mig, fokuserade och satte mobilen på 2 timmars timer – längre tid än så fick det inte ta att springa milen. Och, skulle det ändå göra det, ville jag inte veta tiden…
iPod-lurarna sattes i öronen. Jag tryckte på ”play” och missade således själva startskottet. Såg dock pistolen i luften och röken från det avlossade skottet, så jag förstod att jag nu, precis nu, skulle springa iväg på mitt livs första lopp!
Men, att springa var det inte tal om. Jag var som sagt inte ensam. Det var en hel hög med tanter FRAMFÖR mig. Tanter som gick, joggade och sprang om vartannat.
Detta hade jag dock förberett mig på och hade satt ”Overture” (Handel’s Messiah – A Soulful Celebration) som första låt i musiklistan. En låt i relativt långsamt tempo, som jag kunde småjogga/gå till. Ingen panik, ta det lugnt i början, hade jag fått som gott råd, så jag avvaktade.
Klungan framför mig löstes upp lagom till ”Dont Stop Me Now” (Queen). Då tog jag fart och ingen kunde längre stoppa mig!
Nu var jag på väg. Första kilometern gick lätt – ”Oh Happy Day” (Joybells Gospel Choir) avlöste Queen. Perfekt – det var en lycklig dag! Solen sken, lite småkyligt i luften, en lätt svalkande bris – och ben fulla av spring!
2-3 km – Vatten & läppstift…
Första vätskekontrollen. Jag hoppade över den ”officiella” kontrollen, som planerat, hade ju vatten i ”bältet”. Tog en slurk ur min första plastflaska, för att inte glömma bort att dricka. Det var lite svårt att dricka med rött läppstift, vill ju inte kleta ut det. Man måste ju vara snygg HELA milen! Sånt är viktigt.
Jag sprang vidare. I öronen avlöste ”I got life” (Hair), ”Soul Bossa Nova” (Quincy Jones) och ”Tri Stráznici” (Bohemia Saxophone Quartet) varandra.
4-5 km – Jag fixar det här!
När jag såg ”5 km”-skylten kände jag ”jag fixar det här”. Hälften av loppet var redan avklarat – och jag var inte det minsta trött. Bara glad! Jätteglad!
Andra vätskekontrollen, som även den hoppades över. Fördelen med vätskekontroller, de officiella, är att då försvinner plötsligt 90% av alla löpare framför mig. Jag kan spurta ett tag. Maroon 5 hjälpte mig att öka tempot med ”Harder To Breathe”.
Trodde att jag låg ganska bra till, tidsmässigt. Jag kunde, efter spurten, kosta på mig att ta det lite lugnare ett tag. Joggade vidare till ”O Thou That Tellest Good Tidings To Zion” (Handel’s Messiah – A Soulful Celebration).
6-7 km – Supporterklubben på plats!
6 km. Snart skulle den där backen alla varnat för komma. Undrar hur hemsk den skulle vara?
Nej men titta, vilka står där??? K och P! Har jag en supporterklubb? Vad roligt! Jag vinkade med båda armarna i luften, för att de skulle se mig bland alla andra. Gjorde även en liten spurt i ”omkörningsfilen” till vänster, för att visa att jag inte var det minsta trött. Vad märkligt det är att det känns så mycket lättare när någon man känner och tycker om hejar på en – man flyger fram!
Den hemska backen? Den såg jag inte. Det var lite upp och lite ner hela tiden, men inga katastrofbackar, vad jag kunde upptäcka. Eller var det tack vare Oscar Petersens ”Mas Que Nada” följ av ytterligare ett spår från Hair ”The flesh failures/Let the sunshine in”, som gjorde att allt kändes så lätt? En perfekt tempolåt. Har man dessutom sett filmen vet man att de marcherar i takt till musiken i den. Kan de, så kan jag. Oscar återkom, nu med ”Carioca”. Också den i bra tempo.
Vätskekontroll igen. Jag flyger förbi men tar en liten slurk ur min egen flaska.
8-9 km – Plink, plank, plunk = upp, upp, upp
Vi skulle få bananer vid Skansen, hade det sagts. Men, jag såg inga. Jag såg dock Skansen och all publik som stod längs banan. Barn med skyltar ”Heja Mamma!” – gulligt!
Peter Nordahls Trio hade sannolikt lika bråttom när de spelade in sin ”Night In Tunisia”, som jag hade på banan. Den fick mig att öka, trots att jag började att bli ganska trött. Det värsta låg dock fortfarande framför mig…
Backen.
Backen, som jag bävat så inför. Jag sprang över Djurgårdsbron, svängde höger på Strandvägen och tog sats. Nu gällde det. Skulle jag orka upp? Bara en kilometer kvar till mål, ganska trött, men jag måste orka. Fick mycket god hjälp av ”Plink, Plank, Plunk” (Anderson/Richard Haymans Symfoniorkester/Richard Hayman).
Jag tog mindre steg men i samma tempo som tidigare. Jobbade mig uppåt hela tiden. Tyckte att backen aldrig ville ta slut. Publiken runt banan hejade på, men jag hade bara en sak i huvudet – jag ska upp, upp, upp – plink, plank, plunk.
Puh! Uppe vid Radio- och TV-huset pustade jag ut. Det värsta var nu gjort. Nu väntade en skön utförslöpa, som jag kunde avnjuta tillsammans med ”Spinning Wheel” (Blood, Sweat & Tears). Livet kändes underbart. Jag skulle klara milen!
De sista hundra meterna spurtade jag och kom i mål med Astor Piazzollas ”Butcher’s Death” spelandes i öronen!
Har beställt bilden, så att jag slipper företagets (de som tar bilderna längs banan) logotype mitt i nyllet.
10 km – Yes, yes, yes – jag är i MÅL!
—
Eftersnack och analys
Det här var jättekul! Ska göras om nästa år, är redan anmäld. Genomförde mitt första träningspass inför nästa Tjejmil redan i morse. Men, innan dess blir det Lidingölopp och Hässelbylopp, förstås.
Förbättringar som ska göras:
• Bör nog ”balansera upp” kroppen med lite styrketräning, några sit-ups kanske och så något för armarna och ryggen
• Träna backlöpning
• Nya skor? (Har redan sett ut ett par som jag vill ha – Saucony Grid Excursion TR – cirka 900 bagis)
