I morgon fyller den lille sonen år. 17 år.
Kan inte låta bli att tänka på hur jag hade det när jag var 17. Var gjorde jag? Hur tänkte jag? Hur kändes livet? Vad hade jag för drömmar?
Sedan ett drygt år tillbaka jobbade jag som praktikant på reklambyrå på Kungsholmen. Hade tagit ett sabbatsår från gymnasiet. En gymnasielinje, som jag i alla fall då, trodde att jag skulle fortsätta med, när mitt år på arbetsmarknaden var till enda. Det blev inte så. Jag trivdes för bra och stannade kvar.
Jag tyckte att jag var ganska vuxen. Kunde bestämma allt själv. Göra som jag ville. Fatta egna beslut. Och ta konsekvenserna av dem. Ville jag inte tvätta mina kläder, lämnade jag helt enkelt in dem på tvätteri. Ville jag inte laga mat, fanns det restauranger som kunde föda mig.
Jag hade som mål att ha en uppfattning om allt. Precis allt. Om man lyckades med det, var man riktigt vuxen och det var dit jag var på väg.
Jag tänkte mig en framtid utan barn. I alla fall inte före 30. (Och dit var det ju ungefär 100 år…) Det fanns ju så mycket annat att göra, som verkade roligare än barn.
Bara ett par år senare hade jag ändrat min uppfattning vad det gällde barn. Jag hade då träffat B och visste att det var med honom jag ville ha dem.
Ytterligare några år senare förstod jag att det där med att ha en uppfattning om precis allt, inte alls var något att sträva efter. Ju äldre jag blivit desto mer osäker på det mesta, har jag blivit. Man kan ju se allt ur så många olika perspektiv. Och det är helt ok att säga ”jag vet inte”. Ju mer man vet desto mer förstår man att man inte vet.
Jag lämnar inte in tvätten på tvätteri, längre… Men, där kanske man borde tänka om?
