Författare: Camilla

… att jag avslutat mitt springprogram. Att jag gett upp. Att jag hoppas att ni inte ska märka att jag inte skrivit något om träningsvärk på sistone.
Då tror ni FEL!

Jag har visserligen missat en vecka (på grund av trasig axel… låter kanske märkligt, men armen svängde så när jag sprang att jag inte stod ut med smärtan), så jag ligger nu på vecka 10.
Det innebär, mina vänner, att jag nästa vecka har uppnått mitt mål, att kunna springa 20 minuter utan att dö.

Gitz, som inte skadat sin axel, nådde sitt mål igår och sa att det kändes… ja, nästan ingenting. Ingen eufori över att ha lyckats. Bara en självklar känsla. Hon visste ju redan att hon skulle lyckas.
Det, är SJÄLVFÖRTROENDE. Jag menar, hon var så säker på att det skulle bra att hon inte alls blev förvånad.

Jag tror att jag kommer att känna något liknande. Jag tror inte heller att jag kommer att få något problem med att springa 20 minuter i ett streck. Jag vet redan att jag kan. Längtar redan.

Har idag gjort musiken till min sista vecka i programmet.
1. ”Tri Stráznici” med Bohemia Saxophone Quartet (2.07)
2. ”Lucretia Mac Evil” med Blood, Sweat & Tears (5.59)
3. ”She” med Charles Aznavour (2.32)
4. ”On The Other Hand” med Michel Camilo (6.42)
5. ”Hair” soundtrack från musikalen (2.44)

OK. Vad blev då resultatet?
• Bättre kondition, självklart. Det känner jag. Tävlade i mountainbike med Jocke för någon vecka sedan. Vi cyklade 11 km i skogsterräng. Jag fick 3 km försprång men Jocke vann ändå. Det gör inget. Jag cyklade dessutom fel två gånger. Fick ringa hem och fråga efter vägen. Blev senare jagad av en ilsken hund vid en bondgård. Blev lerig över hela kroppen. Men, det viktigaste av allt – JAG BLEV INTE TRÖTT! Jag orkade cykla på för fullt hela tiden. Över stock, över sten, genom vattenpölar (Jocke berättade att han knappt trodde sina ögon när han såg mina hjulspår framför sig i skogen). Det kändes härligt.
• Minus 2 kilo i vikt. Men, det kan vara tillfälligt. Mitt mål hade inget med vikten att göra. (Jag har dock märkt att kroppen omfördelats på något vis, för jag fick på ett par jeans som länge varit för trånga… Måste erkänna att det känns bra.)

I helgen ska jag ut och segla med seglargänget, men helgen efter det ska jag få revansch. Jocke och jag ska tävla igen. Samma sträcka. Samma handikapp. Men, nu HITTAR jag! Och har sprungit i två veckor till! Han ligger risigt till… Förlorar han ska han dammsuga hela huset!

I tisdags började jag springa på ”vecka 4”. Nu är jag uppe i 2 minuters springande varvat med 1 minut gå-tid. Och, det konstigste av allt – nu, för första gången, känns gå-tiden alldeles lagom lång. Det värsta ”hoppet” var nog mellan vecka 1 och vecka 2. (Hittills, i alla fall.)
Jag börjar att tro att jag kanske ska klara av detta. Det finns faktiskt ett säkert sätt att klara av att göra en sak man föresatt sig. Nämligen att GÖRA det. Svårare än så är det inte.

Börjar redan att fundera på hur jag ska fortsätta min konditionsträning i höst/vinter när det blir halt och slaksigt ute. När snön väl kommer blir det skidor – självklart! Men, innan dess? Vill helst göra något utomhus. Något som man kan göra utan att ta hänsyn till tider och andra människors planering. Något som inte kräver svindyr utrustning. Något som inte tar så mycket tid.

Men, det får bli ett senare problem att lösa.

Nu kommer jag att ta Blogg-ledigt en dryg vecka. Ska åka på Göta kanal.

Det gick bra att springa med Verum Hälsofil i magen. Det är nog så jag ska göra i fortsättningen. Äta något lite före, mer efter.
Greta sa något om att det är bättre att träna på fastnade mage, exempelvis före frukost, det ”tar” bättre då. Hm… Ställer mig tveksam. Varför plåga kroppen ytterligare? Räcker inte plågan som den är, redan nu?
Det gäller att lära sig att lyssna på kroppen. Vilken ”ont” som är bra och vilket ”ont” som inte är bra. Träningsvärk är ok, håll är inte ok. Trött är ok, blodsmak i munnen inte.

En annan sak som jag lärde mig idag är det är superviktigt med BRA SKOR. Jag glömde nämligen mina riktiga, dyra, sköna gympaskor (”sneakers”, heter det tydligen numera, men är man född 1963 får man väl säga gympaskor?) hemma idag och trodde att det skulle gå lika bra med ett par plattfotade, billiga (149:- på Skopunkten) gympaskor… Jag hade fel. Det gick inte alls lika. Stumt, hårt och stötigt. Kanske ska man investera i ett par riktigt bra gympaskor till?