Författare: Camilla

Det går inte. Du är galen. Tänk om.
Inga ovanliga kommentarer.
Men det fanns även de som sa ”go, go, go!”.
Det var dem jag valde att lyssna på. Och på mig själv.

Det är inte alldeles lätt att förklara eller berätta om hur allt detta började, men jag tror att det var för cirka tio år sedan.

Jag var runt 40 år gammal och började fundera på hur man “håller sig i form”. En ganska naturlig tanke, när man börjar komma upp i åren och märker att det där “vanliga” man gör inte längre räcker till.

Satt och surfade vid datorn en dag och ramlade av en slump in på en sida där jag fann ett löpningsprogram för nybörjare. Det kanske skulle passa mig, tänkte jag, trots att jag aldrig varit speciellt sportintresserad. Springa kan ju alla, men det vore ju kul att kunna springa lite fortare eller lite längre. Helst både ock.

Jag skrev ut programmet, som var tio veckor långt och började på en lagom låg nivå. Spring i 30 sekunder. Gå i 1,5 minut. Ja, det verkade ju lätt. Fortsätt så i 20 minuter. Tre gånger i veckan. I tio veckor. Ok. Efter genomfört program skulle jag kunna springa i 20 minuter i sträck, utlovades det.

Plättlätt, tänkte jag, som nog hade tänkt hoppa över de första veckorna i programmet, för det verkade alldeles för lätta för mig. Så dålig kondis hade jag ju inte. Inte alls.
Hur fel kan man ha?

Mina första 30 sekunders löp-ning, under mitt allra första tränings-pass, höll på att ta kål på mig. Jag kunde inte andas. Kunde knappt gå. Jag mådde riktigt dåligt. Det var illa. Mycket illa. Nyss fyllda 40 och jag kunde inte springa. Inte ens i 30 sekunder.

Där kunde man ha gett upp.

Men så fungerar inte jag. Det här sporrade mig att fortsätta.
Jag beslutade mig för att genomföra programmet till punkt och pricka. I alla tio veckor. Och när mitt sista löppass skulle genomföras, det på 20 minuters löpning utan uppehåll, var jag helt säker på att jag skulle lyckas. Vilket jag också gjorde. Jag hade ju tränat.
Framgången gav mig blodad tand. Det här med löpning, det var ju kul!

Jag fortsatte med mer avancerade träningsprogram och min glädje över att kunna springa bara växte. Jag sprang längs våra vägar och bland stock och sten i våra skogar, ute på landet där jag bor.

Till slut kom jag till den punkt då jag började fundera på att ställa upp i någon tävling. Ja, jag vet att det låter helt galet, men jag beslutade mig för att springa Tjejmilen. En hel mil. Det var långt, det. Men, mitt självförtroende hade ökat och jag trodde nu att jag skulle klara av den sträckan.

26 augusti 2007 stod jag på startlinjen till mitt livs första springlopp. Det gick bra. Jag klarade av min mil och var överlycklig över det.
Under de kommande åren blev det ett antal tävlingar. Fler Tjejmilar, Midnattslopp, Hässelbylopp, Milspår, Nyårslopp och allt vad de nu hette.

Nu visste jag att jag kunde springa en mil. Men, kunde jag springa en halvmara? Mer än dubbla sträckan, 2,1 mil. Anmälde mig till Stockholm Halvmaraton 2008 och testade den nya sträckan – och ja, jag klarade av även den. Otroligt!

Löpträningen fortsatte och bygg-des nu på med militärträning i form av “Nordic Military Training – NMT”. Något jag kom att älska. Jag fick springa. Ja! Dessutom fick jag träna alla andra muskler jag hade i kroppen, mage, rygg, armar och inte minst mitt “pannben”. Det är det där man måste ha, för att klara av det man inte tror att man ska klara av. Envisheten. Viljan. Modet. Med NMTn tränade jag upp även det.

När jag var 45 år kom tanken att jag kanske skulle springa ett maraton. Skulle jag klara av det? Ett maraton, det är inte bara långt, det är jätte-långt. Drygt 4,2 mil. Men, jag hade ju klarat av stora utmaningar förr, så varför inte försöka?

Kom på en idé. Ska jag kanske ge mig själv ett maraton i 50-årspresent? Kan man tänka sig något bättre? Nej, det kan man inte.

Nu gällde det att välja lopp. Skulle man springa ett enda maraton i livet, vilket av alla maratonlopp världen över skulle man då välja? Hörde mig för och fick samstämda svar – New York Marathon!

Det är många som vill springa detta lopp – världens största maratonlopp, med drygt 47.000 löpare – så kön till loppet är lång. Den 1 december 2011 släpptes de svenska startplatserna till 2013-års lopp. Det år jag skulle fylla 50. Jag hängde på låset och köpte min startplats redan två minuter efter att platserna släppts. Ville vara helt säker på att få den plats jag så innerligt önskade.

Nu var det många i min omgiv-ning som på allvar undrade vad jag höll på med. NYC Marathon? Vad är det? Varför? Det kostar ju skjortan att delta.

Och tänk om du blir sjuk!

Har du blivit helt galen?!

Nej, det hade jag inte blivit. Jag hade en dröm. Jag hade även en plan. Till och med en sparplan, för att kunna genomföra min dröm. Tillhör ju den gruppen av människor som tror att om något ska hända i ens liv, får man själv se till att det händer.

Livet gick vidare. Det var ju nästan två år kvar tills det var dags för mig att ställa mig på startlinjen. Jag fortsatte med löpträningen och NMT-träningen. Allt rullade på som det skulle.

Dagen kom. Den 3 november vaknade jag tidigt på mitt hotelrum i New York. Trött, spänd av förväntan men glad i precis hela kroppen. Åkte ut till startområdet, där det vimlade av människkor från jordens alla hörn. Alla hade vi samma dröm. En dröm som vi idag skulle förverkliga tillsammans. Underbart!

När högtalarna spelade upp Frank Sinatras “New York, New York” vid starten kunde jag inte hålla tårarna borta. Det var så otroligt mäktigt.

Loppet går genom New Yorks alla fem stadsdelar och inte en enda del av sträckan tänkte jag “vad skulle det här vara bra för?”. Nej tvärtom, jag njöt av hela loppet, lyssnade på live banden längs vägen, peppades och gladdes över detenorma publikstödet.
På upploppet, i Central Park, var publiken som galen – det viftades med flaggor, skreks “go, go, go!”. Känslan när jag passerade mållinjen var oslagbar. Jag hade klarat av ett maraton. Jag hade uppfyllt en dröm.

Efter målgång mötte mina två söner upp med Champagne, kramar och “Grattis mamma, du är världsbäst!”

Tacksam! Kan livet vara bättre?

Senast blogginlägget ser, så här med några månaders distans, ut att vara lite hysteriskt. Men, det var så jag kände då. I januari.

Nu har vi kommit en bit på väg. Syrenerna blommar, sommaren är på väg och humöret är stabilare. Hoppet om att allt ändå ska lösa sig med axeln börjar att återkomma.

Vi backar några steg.
Jag deppade ett tag men sen tog jag nya tag.

31 januari fick jag en tid hos husläkaren som gav mig en remiss till ortopeden på DS.

1 mars fick jag träffa honom. Han tittade på den magnetröntgenbild jag hade med mig men ville att jag även skulle göra en ”vanlig” röntgen. När kan jag göra det, frågade jag, som är litet av en otålig typ och tyckte att det här började att dra ut på tiden. När du vill, sa han. Varpå jag direkt efter vårt möte sprang upp till röntgen och fixade det.
Några dagar senare ringer han mig och säger att det ser illa ut och att han vill att jag ska träffa en av hans kollegor. En kille som håller på med en studie om nya material i just axelproteser. Visst, sa jag, ge mig en tid.

11 april var den första lediga tid han hade. Och då hade jag ändå tjatat, ringt varje dag, skrivit brev, till och med varit där för att försöka påskynda det hela!
Nye ortopeden var en trevlig kille som berättade att han gärna ville att jag skulle ingå i hans studie. Den var på 10 år och jag var ”tillräckligt ung” för att kunna fullfölja den och dessutom helt frisk. Ja, förutom axeln då…
Självklart ställde jag upp. Om ingen vågar prova nytt, kan man inte bedriva den typen av forskning. Det är viktigt, tycker jag. Lotten skulle sen avgöra om min nya axel skulle bli av titan eller det nya plastmaterialet.

7 maj fick jag träffa narkosläkaren, som ville konstatera att jag var frisk nog att sövas ner. Inga problem.

13 maj, dagen före operationen, ville ortopeden träffa mig. För att även han kolla att jag var frisk nog att kunna bli opererad. Jag, som tyckte att det var lite onödigt, åkte ändå dit. Jag menar, jag måste ju i min tur, kolla att han är frisk. Och tala om för honom att gå och lägga sig i tid på kvällen, vara utvilad och inte vara ute och slarva. Han tog hand på det.

14 maj. Operationsdagen kom. Jag sövdes ner och vaknade upp. Ja, det var ju så det kändes för mig. Under de timmar jag sov hade de skurit och sågat och sytt i mig.
Armen låg nu inpackad i ett paket och gick inte att röra en millimeter.
Jag fick order om att inte göra någonting, annat än att vifta lite med fingrarna, för att få igång blodcirkulationen. De sa att jag nog behövde stanna några dagar för att de skulle hinna få koll på att smärtlindringen fungerade som den skulle. De proppade mig full med morfin och superstarka Alvedon. Det behövdes.

15 maj. Nej, nu var jag trött på att ligga på sjukhus. Jag ville hem. De låg patienter i korridoren som behövde min plats mer än jag. Dessutom hade killen i sängen bredvid mig någon konstig infektion, som inte något av de penicillin han fick, lyckades råda bot på. Nej, här kunde man ju bli riktigt sjuk!
Jag meddelade personalen att jag var färdigbehandlad. Nja, det tyckte de väl inte att jag var. Men, du måste ju till röntgen i morgon, försökte de. Ok, men varför kan jag inte röntgas idag då, undrade jag. Jo, men… Det är som om det ska ta tid. Man ska vänta. Inget ska gå smidigt. Fattar inte varför.
Jag sa då att jag åker hem i alla fall och kommer tillbaka i morgon för röntgen. Då gick det plötsligt att fixa en tid samma dag. Topp!

Med mig hem fick jag ett träningsprogram, morfinet och värktabletterna som jag ordinerades att ta flera gånger om dagen. Det gick inget bra. Morfinet bev jag helknäpp av, så det skippade jag efter ett dygn (och då hade jag ändå bara tagit 1/3-dos). Alvedonet fortsatte jag med några dagar till. Sen var smärtan uthärdlig utan värktabletter. Skönt!

Jag försökte också att få ett intyg på att jag hade metall i kroppen, för att förhindra problem vid säkerhetskontroller på flygplatser. Det var inte så lätt att få ett sånt intyg som jag trodde. För det första så skulle jag ju inte få veta om jag hade metall eller plast i axeln. För det andra skulle jag väl ändå inte ute och flyga nu. Eller?
Jo… det var just vad jag hade tänkt. Hade biljetter till sonen i London den 24-28 maj och de tänkte jag utnyttja.
Efter en del tjafs så fick jag INTE mitt intyg. Suck!
Jag gav upp och flög ändå till London. Utan problem. 🙂

Idag, den 4 juni, har det gått tre veckor sen axeln byttes ut.
Jag går fortfarande i mitella, en del av min vakna tid. Gör mina övningar, flera gånger om dagen, för att succesivt träna upp den. Än så länge ingen belastning (inte ens armens egna tyngd) utan mest töjningar av senor. Har fått order om att vara försiktig, för alla senor är ju lossade på och ditsydda igen. De ska helst inte gå av…
Ortopeden, som opererade mig, sa att jag skulle tänka att det var som om han gett mig en ny bil, den skulle jag väl vara rädd om? Men, det brukar väl vara vagnskadegaranti på bilar, undrade jag. Jo, men i alla fall, tyckte han.

Ja, jag är rädd om min arm. Jag ska göra som de säger. Så länge det låter vettigt.
Framöver gäller att jag ska träfa sjukgymnasten var fjortonde dag för att få nya övningar. Om tre månader säger de att jag kanske kan börja se några små framsteg. Det ser jag fram emot. 🙂

Återkommer.
Kram

Plötsligt är min perfekta nattsömn som bortblåst. Mitt humör svajar. Jag börjar plötsligt att gråta. Av ingen anledning alls.
Klimakteriet? Nej, du! Det kan jag klara av.

Jag fick besked från magnetröntgen i onsdags. Nej igen, jag har inte cancer, så jag borde skämmas över att ändå vara så ledsen.
Vad jag har, är en axel som inte längre är.

Historien om min vänstra axel började för många år sedan. Den har gjort ont. Den har bråkat. Den har inte velat samarbeta med mig. Men, jag är en hård motståndare. Har länge levt efter devisen ”nonchalera, så finns det inte”. Eller, ”ont ska med ont fördrivas”. Att känna efter, det är inget för mig.
Jobbade vidare med allt vad jag nu höll på med – bondgård, bära vatten, havre, fälla träd, släpa hem dem, hugga, stapla, springa, lyfta och dra.
Det var tungt, men jag tänkte att kroppen anpassar sig väl. Jag blir väl så stark jag behöver vara, om jag bara inte ger upp.

För ett drygt år sen hittade jag Träningsformen med stort ”T”. Nordic Military Training. Perfekt! Jag behövde ju bli starkare – och här skulle jag lyckas med det! Som jag älskar denna träningsform – helt galet kul, att få leka i skogen med störtsköna människor två kvällar i veckan. Men, axeln… ja, den var inte lika glad som jag.
Jag tänkte, det går väl över, om jag bara tar i. Lite mer. Men nej, det funkade inte så. Axeln stretade emot, vägrade att samarbeta. Jag fick anpassa övningarna. Kändes inte så kul. Jag ville ju mer! Jag ville lära mig att göra de där armhävningarna som alla andra kunde göra så bra. Jag ville springa runt som en björn. Jag ville gå skottkärra. Men, det gick inte!

Dags att lägga upp en plan.
Det man inte kan lösa själv, får man be om hjälp, för att kunna lösa. Sökte upp en tjej som kan sånt här med kroppar. Hon skickade mig vidare till en kille som också kan det här med kroppar. Som skickade mig till en ortoped, som även han kan kroppar. Han skickade mig direkt till magnetröntgen.

Det var det svaret jag fick i onsdags.
Axlen är helt körd! Slut! Utsliten!
Har, med hjälp av sökningar på nätet, försökt att tolka svaret och kommer till denna slutsats: avancerad axelledsartros, två rundade ”benkroppar” på nån centimeter var, som tydligen växt ut där de inte ska vara. Kantpålagringar på överarmbenets huvud, cystbildning på nåt annat ställe. Risk för inklämmningssymdrom.

Summan av detta är att axeln bör bytas ut mot en ny. I titan.
Hallå! Protes! Det är väl nåt som gamla tanter får?! Inte jag.

Har nu backat ett steg och insett att jag inte längre kan träna med underbara, härliga NMT-gänget. Gårdsarbetet måste läggas om, på något vis. Livet blev plötsligt inte alls lika kul. I stället för att ha kul måste jag nu söka läkare för att få remiss till annan läkare som förhoppningsvis tycker att jag är värd att satsa på och ger mig en tid för operation. Så snart som möjligt, helst.
Känns som en lång resa.
Om jag nu har en sån ”tur” att jag får en ny axel, ska den sen tränas upp. Jag har ingen aning om det är möjligt att få en axel i titan att fungera lika bra som en i originalmaterial. Än mindre hur träningen ska gå till. Kan jag bli helt återställd? Hur lång tid kan det ta? Kommer jag att kara av det?

Bilden jag haft av mig själv som 70 år har förändrats.
Tills i tisdags tänte jag mig en kvinna i långt, grått hår med ett stort leende i sitt rynkiga ansikte. Stark som en oxe. Snabb som en gasell.
Nu ser jag en bitter tant som har för ont för att kunna göra det hon vill…

Nej, jag tänker inte stanna i detta destruktiva tänkade. Jag bara låter det vara ett tag. Orkar inte annat, just nu. Sen ska jag tänka om. Skaffa mig en ny ”målbild”.
Jag kommer att komma tillbaka.

Kram, från en något kantstött Camilla

Vet inte vad jag det är jag försöker bevisa eller varför jag utsätter mig för påfrestningar jag inte har så stora möjligheter att klara av.

Ett möjligt svar är att jag inte kan säga nej när J utmanar mig. När han vill vara med mig… Göra något tillsammans med sin mamma. Det är ju det jag blir så himla glad över.

Vad det handlar om?
Jo, jag har just bestämt mig för att starta i Krogrännet på söndag. Krogrännet är en skridskotävling på 3,3 mil som går från norra Vallentunasjön till Stallmästaregården. Helt galet. Ja, jag vet. Jag kan ju inte ens åka skridskor.

Nej, jag inte har inte direkt nån plan, heller. Annat än att ta med mig skridskor, stavar, dubbar, extra kläder i en plastpåse, vattenflaska, bussremsa… utifall att…

Jag tänker inte träna alls. I alla fall inte på is. Är alldeles för rädd för isar för att jag ska våga mig ut. Ensam. Nej, det kan man glömma.
Möjligen släpar jag mig till gymmet i veckan. Inte för att det går att bygga upp muskler och flås på en vecka, men jag kan testa uthålligheten lite. Och förbättra självförtroendet… eller försämra det. Det visar sig.

På plussidan: se Js leende när han vinner, inget krav på mig om ”bra” tid, då jag inte har något att jämföra med, ett fysträningspass inför Tjejvasan.
På minussidan: kan inte åka skridskor, kanske blir uppgiven och börjar att gråta och bryter ihop längs banan, risk att jag ramlar och slår mig (ska man ha hjälm, kanske?), risk att jag druttar i en vak.