Alltid samma visa. Alltid samma trötthet. Alltid samma känsla… vart tog den vägen? Sommaren. Är den redan slut? VILL inte! Men, vad hjälper det?
Efter flera veckors ledighet borde jag vara utvilad och pigg. Full av arbetslust. Men… det känns inte riktigt på det viset. Jag är trött (kan delvis förklaras med kräftskivan med damkören igår) och vill helst hem och sova.
Känner mig också lite låg. Tänker mycket på Catie, som fick resa till sin hundhimmel igår… Hon blev akut sjuk i lördags. Fick ett flertal epeleptiska anfall. Veterinären sa att hennes lungcancer troligtvis spridit sig till hjärnan. Det fanns inget hopp om att hon skulle bli frisk.
Igår fick vi fatta det svåra beslutet att avliva henne. Man känner sig som en svikare. Hon litar ju på oss. Vi är ju hennes vänner. Vi vill henne väl. Och, så gör vi så här… Men, det var nog ändå rätt beslut. Hennes liv var inte värdigt längre. Hon kände knappt igen oss i söndags. Var totalt förvirrad. Hade svårt att gå.
Suck! Hon har lämnat ett stort tomrum efter sig.
