31 januari 2008 – STORT grattis till IVAR -10.46.20
Hade någon sagt till mig att jag skulle ha barn med den mannen om 8 år, hade jag aldrig trott på det. Jag var 15 år och trodde att jag visset allt.
Om någon, när jag var 25 år, sagt till mig att jag skulle vara ”bonde” om 5 år hade jag skrattat mig magsjuk. Nej du, det går jag inte på!
Om någon idag säger till mig att livet kommer att bli ”si” eller ”så”. Varför reagerar jag som om det vore sant? Varför tror jag att det har något med verkligheten att göra? Har jag inte lärt mig någonting alls?
Trots detta, planerar jag som om jag visste. Som om jag kunde bestämma allt. Gör upp planer. Tar reda på fakta. Väljer väg.
Varför?
Jo, det finns en mycket bra anledning. Jag tror, trots allt, att jag kan påverka ganska mycket om hur mitt liv ska gestalta sig i framtiden. Om jag bara planerar väl och går framåt. Sätter upp små delmål, kanske. Viker av från vägen, om den visar sig vara på väg åt fel håll.
OK, det finns massor av osäkerhetsfaktorer – andra människor, diverse slumpar som dyker upp och ”bananskal” som man kan halka på.
En sak som är lite märkligt är att jag nästan aldrig räknar in min egen förändring (utveckling?) som osäkerhetsfaktor.
Min egen uppfattning. Min egna vilja. Den står väl ändå fast?
Det har visat sig att även den förändras med tiden.
Obehagligt? Fantastiskt?
Välj själv.