Kategori: hälsa & träning

Har nu börjat att öka på löpträningen. Ja, öka så att jag kommer upp i den löpträning som man bör ha för att klara av alla lopp jag anmält mig till.
Jag har börjat att följa Tjejmilens träningsprogram som jag laddat ner från marathon.se. Det vill säga 3 pass i veckan.

Det går trögt. Det tar emot. Det är faktiskt riktigt jobbigt!

Igår stod det ”8 km lätt löpning” på schemat. Ja, ni såg rätt. 8 km.
Det är inte alls ”lätt”. Det är tungt.

Eftersom jag tycker att jag tränat ganska flitigt i skidspåret och i skidbacken i Idre i helgen gav jag mig tillåtelse att byta ut denna 8-kilometers ”lätta” löpning till 3 km intervallträning, i stället. Också jobbigt, men tar kortare tid att genomföra. Jag var trött och hungrig.

Man ska lyssna på kroppen.

Det är dock väldigt lätt att i stället lyssna på ”knoppen”. Här gäller det att vara på sin vakt för hjärnan kan vara en lurig typ. Försöker att förleda en genom att säga, du behöver inte springa så långt, eller så fort, eller alls! Det går lika bra att ligga i soffan och titta på en tränings-dvd… Det är viktigt att veta hur man ska träna, att få fakta om olika muskler och träningsformer. Själva träningen kan man alltid börja med ”i morgon”.

Stopp! Lyssna inte mer. Kräng på dig din sport-bh, dra på springbrallorna och tröjan, snör på dig springskorna och ge dig iväg ut i löpspåret, innan du faller.

—

Jag var inte ensam på vägen upp till Idre…

Undrar vad de gör, med nosen i asfalten. Äter salt?

Jag har kallat det för ”försenad 40-årskris”, men det kanske i själva verket är en begynnande 50-årskris? Man kan spekulera. Kris, är det hur som helst.

Jag har nu anmält mig till Tjejvättern. Meningen är alltså att jag på allvar tänkt att ta mig fram 9 mil på cykel. Till ingen nytta alls. Jag betalar dessutom dyrt för att få detta skavsår i rumpan. Har ingenting, absolut ingenting, att säga till mitt försvar.

Har inte ens en ordentlig landsvägscykel…

Jo, nu är det avklarat. Vasaloppet. Eller rättare sagt, Tjejvasan. Ett mål är uppnått, även om det tog förskräckligt lång tid att komma dit. Till målet i Mora, alltså. Hade ju en idé om att komma under 3 timmar. Andra skrattade och sa att ”det kan du inte”, vilket bara gjorde mig än mer envis.
Men, tyvärr räcker det inte med envishet. Det behövs även träning. Och då talar jag om träning på SNÖ. Något jag definitivt fått för lite av denna vinter.

G och jag i startfållan

Ganska snart insåg jag att det där med 3 timmar var nog inte så sannolikt… Skidorna åkte lika mycket i sidled och bakåt som framåt. Spåren var periodvis obefintliga. Strålande sol och + 7° är perfekt väder – ända ner till marknivå. Där är det för varmt.

Hade lämnat in mina skidor för ”proffsvallning” i Mora kvällen innan. Betalade glatt 500 kr för att förvissa mig om att få bästa möjliga fäste och glid. Men redan efter 1 mil fick jag ta upp min lilla klister-spray-burk, som jag klokt nog köpt på Stadium, och valla om själv. Nu gick det något bättre. I alla fall uppför.

Blåbärssoppa i Eldris

Nedförsbackarna ska vi inte tala om. De var många. De var branta. De var som gjorda att ramla i – vilket jag också gjorde. En 5-6 gånger, så där… Men jag är utan skador, vilket känns väldigt skönt. Att ramla är ok så länge det inte gör ont.

I mål kom jag på tiden 3.58 och nånting. Det kändes ok, för jag gjorde ändå mitt bästa. Mer kan jag inte begära.

Och för er som inte upplevt det, kan jag berätta att det är verkligen något speciellt att skida in under den berömda skylten… ”I fäders spår för framtida segrar”.

Nu har jag gjort det! Känns otroligt!

Målbilden

Nu börjar nedräkningen.
Om bara en månad, den 23 februari klockan 11.35, startar jag i Tjejvasan. Med nya skidor, proffsvallade så klart. Iklädd mina nya skidkläder och med nummerlapp på bröstet (7200).

Spåret lär vara ganska tufft i början, med en 2 kilometer lång uppförsbacke tills man kommer till Oxberg. Sen är det bara att köra på. Det gäller att komma till Eldris, sista kontrollen före Mora, före klockan 16, för att inte bli diskvalificerad, men det ska väl inte vara något problem. Hoppas jag.

Tänk sen känslan… när man skidar in i Mora. In under den berömda Vasalopps-bågen ”I fädrens spår”. Med publiken ljublande längs gatorna. Solen skiner. Man är lite lagom trött, så som man borde vara efter 3 mil på skidor. Får sin medalj…
Ja men, föreställ er!
Att inte alla är avundsjuka på mig, fattar jag inte!

Ska ut och träna skidlöp idag. Några kilometer på åkern ska jag väl klara av innan snön smälter bort. Sen blir det Aerobics ikväll och cirkelträning på söndag. Här gäller det att ligga i! Sista veckan ska jag dock bara ta det lugnt och äta pasta.

Pratade med min pappa igår i telefonen. Berättade om hur träningen går, hur kul det är med skidåkning, om kost (lågt och högt GI) och om snön som aldrig verkar komma till Stockholm.

Och annars, då?, undrade han, efter en halvtimmes oavbrutet prat om skidor, från min sida.

Annars?! Det finns inget ”annars”. Det är bara skidor och Vasalopp som gäller. Just nu.

… men lite snö har vi fått idag. Redan i morse singlade de första snöflingorna ner från himlen. Hela dagen har det fortsatt och till slut kunde jag inte hålla mig längre.

Jag måste ut.

På med skidorna.

Det blev en liten skidtur på 2,5 km. Bra träning av lårmusklerna, då jag fick hoppa mellan stenar och grenar i skogen för att inte få tvärstopp på skidorna. (Tog mina gamla skidor, de vallningsfria, för att inte repa sönder mina nya.)
Hunden sprang sick-sack mellan benen på mig och försökte samtidigt hugga av stavarna, dock utan någon större framgång.
Det var, med andra ord, inte en helt perfekt skidtur. Men, det blev en skidtur. Får vara bra så.

Nåja, nu ska vi inte överdriva det här. Men, jag har testat något som heter maskindans. Otroligt populärt i Japan (så klart) men även i Norge.
Nu har det kommit till Sverige och första svenska mästerskapet gick av stapeln i helgen. SM-mästarinna i maskindans är… (nej, nej, det är inte jag)… Nina Erichson från Kungsbacka. Grattis till henne.

Själv ”dansade” jag i 3 minuter på Älvsjömässan i fredags. Det var kul och nu letar jag efter nåt ställe i stan där jag kan prova igen. Kanske ska försöka att lura med mig min kamrat G.

Ja, jag står still. Men bara just då B tog bilden. Tre sekunder senare steppade jag framåt, bakåt och åt sidorna i snabb takt till musiken. Pilarna på skärmen framför oss rullade fram i rask takt, så jag hann inte se hur jag låg till poängmässigt. Kanske lika bra det.

Vet inte riktigt om detta är en sport (som det klassas som i Norge), en motionsform, ett dataspel eller en kombination? Det är lite som karaoke, fast utan sång, men med dans. Det var i alla fall kul. Och det räcker långt.

Jag vill ut och springa!