Kategori: funderingar

Ja, nu har jag nog kommit till det stadiet att jag måste – inte revidera, o nej – men kanske nyansera mitt tidigare inlägg.

Min hjärna är trött. Orkar inte tala om för mig att axlarna inte värker. Att benen inte är trötta. Att bulan på rumpan, efter fallet från Daisy, inte gör ont när jag försöker ligga på rygg och göra sit-ups.

Kroppen talar till min hjärna. Den säger: ”Nu har du tagit i för mycket. Visst, kul att du vill träna och hålla kroppen igång, men att styrketräna i 90 minuter för att efter det skotta hästskit och sen bära ved är för mycket. Hör du vad jag säger? För mycket! Lägg ner. Tro inte att du kan göra allt. Bara för att du vill. Vad tror du att du är? Nån som kan styra över mig? Nej du, för det är jag som bestämmer. Jag – din kropp! Basta.”

Suck!
Jag lägger mig ner i tv-soffan och surar. Är arg på min kropp som vägrar att samarbeta.

Eller, är det jag som inte samarbetar?

Är det mer skadligt att sitta i ett surrande rum om man blir irriterad av ljudet än om man struntar i det?

Om någon kan svara på den frågan skulle jag vara väldigt intresserad av svaret. Men, det är väl som med det mesta andra man undrar över. Svaret beror på vem man frågar.

Det jag egentligen undrar över är hur stor hjärnans makt över kroppen är. Kan man tänka bort saker och därmed oskadliggöra dem? Om man kan det, hur långt kan man då gå? Som i detta exempel, tänka bort irriterande ljud och då också skydda örat? Tänka bort träningsvärk i låren?g

Tänka bort cancer?
Där, kanske jag har passerat gränsen?

Vi återgår till surret.
Jag sitter nämligen själv i ett förskräckligt surr hela dagarna. Surr från ett antal servrar som jag för tillfället delar lokal med. De ska snart bli förpassade till serverrummet. Osäkert när, dock.

Under tiden har jag beslutat mig för att detta är helt ok. Eftersom jag inte har något val (ok, jag har val, men har nu valt detta). Kan berätta att jag lyckats bra. Jag störs inte. Jag hör inte ljudet, om jag inte tänker på det. Kopplar bort det.

Frågan är, har även mina fysiska öron kopplat bort ljudet eller håller de sakta men säkert på att brytas ner? Har jag, så att säga, lyckats stoppa ljudet innan det kommer in i örat eller först efter, när nerverna som ska ge signalen till hjärnan om att det surrar ska aktiveras? Var sker själva skadan? I örat eller i huvudet?

Vet att min axel blir bättre om jag tänker så.
Vet att jag springer fortare om jag tänker så.
Till och med en förkylning går snabbare över om jag tänker så.

Hur långt kan man gå?

Jag är ingen stor fan av Tomas di Leva, men en sak har han rätt i – ”Vad ska man tro på?”.

Har länge varit skeptisk, eller i alla fall tveksam, till mycket av det man hör och läser om miljön. Vi håller på att ”förbruka jordens resurser”, vi ”överkonsumerar”, vi lever ”fel”. Kvinnor och ungdomar är de som är mest ”medvetna” enligt undersökningar (som jag inte vet om man kan tro på).
Och ja, jag är kvinna om än inte tonåring.

Jag tror mig också (mycket riktigt) inse att något är fel. Att det inte kan fortsätta på detta vis. Att vi måste göra något. Om vi vill leva kvar på klotet. (Sen är det en helt annan historia om det är meningen att vi människor ska leva här ”för evigt”. Det har ingen annan art gjort…)

Frågan är bara vad vi ska göra.

Var och en måste ta sitt egna, personliga ansvar, har vi förstått. Och jag hänger på. Det var inte länge sedan jag var inne på att byta min bensinslukande Corolla (= miljöfarligt) till en ”miljöbil” som drivs av etanol (= miljövänligt). Då tänker man på miljön. Tar ansvar för sin egen förbrukning. I alla fall något.
Det var vad man trodde. Då.

Nu är tongångarna annorlunda. Enligt senaste forskningen är det inte alls så att etanol är miljövänligt. Om man ser till HELA framställningsprocessen, vilket man väl bör göra. Då ser det helt annorlunda ut.

Läser på första sidan i senaste numret av ”Forskning och Framsteg” (rekommenderar en prenumeration!) – ”Etanol – slöseri med energi och resurser”. Blir nyfiken och slår genast upp sidan 12, där artikeln finns.

Vad de gjort är en sammanställning av hur mycket enerigi det går åt för att framställa olika sorters bränslen. Att framställa 10 liter etanol från amerikansk majs ”kostar” 9,3 liter. Men nu behöver man ju inte använda amerikansk majs utan kan också producera etanol från svenskt vete – då ”kostar” det ”bara” 5,8 liter. Per 10 liter färdig produkt, alltså. Vinsten är med andra ord inte särksilt stor.
Som jämförelse skriver de att det krävs det 1,5 liter bensin för att raffinera 10 liter fossil bensin.
Att tillverkar etanol ”stjäl” med andra ord energi från andra, effektiva sätt att minska utsläppen av växthusgaser. (Allt enligt ”FoF”.)

För det var väl det vi ville åstadkomma… eller?

Är vi lurade?

Nu är det inte alls säkert att detta är sant. För vad är det? Nästa vecka kommer nya forskningsresultat som säger nåt helt annat. Helt säkert.

Det märkliga är bara hur det är möjligt att få så många med sig, med så knapphändig information. Information som få ifrågasätter, funderar på var den kommer ifrån. Vem som kommit med den. Och varför.

Fundera på det.

Jag funderar ofta på hur det var ”förr i tiden”. Har läst många böcker om historia, frågat de som varit med, sett på tv. Men, hur mycket man än studerar det blir ändå inte samma sak som att vara DÄR.

Ser på gamla fotografier av Stockholm. Spårvagnar som rullar, skepp som kommer in med stora laster av ved till Skeppsbron, människor (alla i hatt!) som springer runt med en massa stora paket i händerna.
Känner ett visst vemod, tror att ”allt var bättre förr”, men inser ju samtidigt att det är helt fel. Vi bara MINNS det så. (Och, tur är väl det.)
Kan ändå inte låta bli att drömma mig tillbaka. Långt tillbaka. Kanske ändå till 1700-talet…

Skulle ge mycket för att få leva en dag i Stockholm för 250 år sedan. Då som man, förstås, då en kvinna inte hade samma möjligheter att fritt röra sig som hon ville eller ens tala med vem hon ville.
Skulle vilja vara Bellman. En man av folket – men ändå en som hade tillträde till hovet. En som var kreativ, hitttade till alla lönnkrogar och levde ”rövare”. Kanske inte, ändå… Han hade det nog inte så lätt, ofta pank och fick emellanåt sitta i finkan för sina synder. Men, om man kunde få vara en person i hans närhet, kanske.

Skulle också ge en hel del för att få gå till Vasaparken och åka grillor med min pappa, en solig vinterdag – säg 1945. Hur skulle det vara? Vad hade han på sig? Hur såg grillorna ut? Och hur lät det när han och kompisarna pratade med varandra? Som i en gammal pilsnerfilm?!

Eller, bäst av allt. Stå på Kungsgatan den 7 maj 1945. Det är FRED! Vi firar. Skrattar, sjunger och dansar – fulla av framtidstro! Från kontorsfönstren kastas konfetti ner över oss. Allt känns underbart!

… allt är svart-vitt?

”Ser du inte att jag är gift?”, frågade jag förvånat och visade min vigselring.
”Hur mycket då?”, fick jag som motfråga.

Del av samtal från Dannekrogen, Utö, 1 september 2007 vid 22-tiden…

Jag säger 1700-tal. Jag säger klänning. Vad tänker du på då?

Förmodligen får du fram en bild av en kvinna i hårt snört liv, rysch-pysch överallt, siden och sammet, puffar, rosetter, peruk på huvudet och ansiktet sminkat i en ton nära vitt. Och sannolikt har hon dessutom svimmat – av syrebrist.
Jo, det fanns väl de som hade det så på 1700-talet.

Men, de flesta hade det inte.
De var inte slottsfruar. De hade inte en massa pengar eller en massa fritid, som de ägnade åt att dricka vin, brodera och pudra sig. Nej, de arbetade. En del av dem i staden, men oftast på gårdar. Kvinnorna på 1700-talet arbetade hårt med allt från ”grovgörat på går’n” till handsömnad på kvällarna i brasans sken.

Hur såg då deras klänningar ut?

Jag hade ingen aning. Tills idag.

”Smultronflickan” heter denna målning målad av Nils Schillmark (1745-1804) som visar hur den vanliga kvinnan i 1700-talets Sverige var klädd. Hon bar ofta en vid kjol (över 3 meter tyg) och en generös jacka till. Ett förkläde och sjalett (eller en bindmössa).
Allt för att hon skulle kunna röra sig fritt i sina kläder.

Nu ska här sys!
Har köpt mönster. Ska köpa tyg. Och symaskin.
Här ska produceras ”arbetskläder”!

”När man upptäcker att man viker tvätt samtidigt som man sitter på toaletten, bör man börja fundera över vad man håller på med.”
Jag citerar Barbro ”Babben” Larsson, som sa dessa kloka ord, med tanke på utbrändhet och stress.

Gör inte fler saker på en och samma gång, då blir inget av det man gör speciellt bra gjort. Ge dig tid att reflektera över vad du gör – när du gör det. Fokusera.

Vi kvinnor är ju kända för att ha förmågan att göra fler saker samtidigt – med bibehållet gott resultat. Detta sägs vara nedärvt från grottkvinnorna som letade rötter, filade till pilspetsar åt sina jagande män, rörde om i grytorna samtidigt som de såg efter sina barn – och tjattrade med varandra (= utövade social kompetens).

Vad är skillnaden mot idag? Gör inte vi kvinnor fortfarande på samma sätt? Allt på en gång. Och lite till?
”När jag ändå ska ut med soppåsen kan jag ju ta med mig tvättkorgen på samma gång, eftersom tvättstugan ligger på vägen.”
”När jag ändå böjer mig ner för att knyta skorna, kan jag ju passa på att fånga dammråttan som flyger förbi alldeles brevid skon.”
Ibland blir det en lång kedja av saker. Jag går ut för att tända pannan, ser att tvättmaskinen är klar, hänger tvätten, letar tvättkorgar, sorterar klädnyporna, ringer till syrran på mobilen, för det har jag inte hunnit ännu, pratar med henne samtidigt som jag kollar av att fåren är ok i hagen, flyttar några hinkar som står fel, funderar på vad vi ska äta till middag, går upp till frysen och tar ut nåt, avslutar samtalet med syrran, undrar vad vi pratade om, om vi har bestämt något, som jag glömt… har jag tur är pannan tänd, när jag kommer upp igen, i annat fall får jag börja om från början.

För, det var ju det jag skulle göra.
Är detta bra? Har jag ”flyt” eller är jag bara förvirrad? Får jag något gjort? Blir resultatet bra?

Är vi kvinnor verkligen så bra på att göra flera saker samtidig, som det sägs? Är det inte bara en faktoid*? (Se nedan, om du undrar vad det är.)
Och är män så dåliga på detsamma? Är det inte att fördumma mannen?

Å andra sidan finns det bra exempel, som kan ”bevisa” att påståendet är sant.

Min pappa, han gör bara en sak i taget. Långsamt och metodiskt gör han det han ska. Tills han är klar. Det är imponerande, hur han orkar hålla på! Att han inte tröttnar! Att han inte vill vinna tid genom att ”passa på” att göra något annat samtidigt.

Nej då, så fungerar inte han. Spikar han, så spikar han. Och, blir han inte klar med spikandet den dagen, så går han och hänger tillbaka hammaren, där den ska vara, för att hämta den igen nästa dag, då han återupptar sitt spikande! Otroligt. Jag säger bara det – otroligt!
Men, så är han ju inte kvinna, heller.

En väninna berättade för mig idag att hennes Toyota var inne på verkstan för att hennes man, för andra gången, tankat hennes dieselbil med bensin. Ja, men hör själv! Hur kan man göra samma idiotiska misstag två gånger?! Jo, han pratade i mobilen samtidigt som han tankade. Det – och det faktum att han är man – var förklaringen till att det kunnat ske.

Trots dessa två exempel kan jag inte svara på frågan om det är sant eller inte att vi kvinnor har bättre simultankapacitet än män. Vet inte ens om det är eftersträvansvärt.

—

* Faktoid = en felaktighet hållen för att vara sann; den tas som ett faktum men är inte det.

Fler utbredda faktoider (ett urval från källan http://susning.nu/)
• 10 procent har inte den far de tror
• Akademiker flyr från Sverige eftersom vi har höga skatter
• Afrika är överbefolkat
• Bad efter mat är livsfarligt
• De gamla Grekerna var först med att införa demokrati
• Färre muskler för att le än för att se arg ut
• En fjärils vingslag i Amazonas kan bli en orkan på andra sidan Jorden
• Glas i snus
• Global uppvärmning smälter polarisen så att havet stiger flera meter
• Guldfisken har ett närminne på 5 sekunder
• Humphrey Bogart sa ”Play it again Sam” i filmen Casablanca
• Kinesiska murens synlighet från rymden
• Kräkmedel i sprit

… åsså detta då, med att kvinnor har högre simultankapacitet än män…