Publicerat

En hand i min

Svisch… svisch… svisch… Bilarna rusar förbi, i en aldrig sinande ström. Jag står vid övergångsstället och letar efter en lucka mellan bilarna. Hoppas att någon bilist ska vara vänlig nog att stanna så att jag kan komma över gatan, men det ser inte så ljust ut. Alla har väldigt bråttom.

Jag tar ett steg ut, för att jag ska synas lite bättre. Tittar. Tvekar. Stannar. Tittar igen… när jag plötsligt känner en liten hand i min.

Jag rycker till. Tittar åt sidan och ser en liten gumma, tätt vid min sida. Hon är säkert 100 år gammal. En och femtio lång. Svart kappa och sharlett. Foträta skor.
Hon tittar inte på mig. Hon stirrar rakt fram. Men hennes lilla hand håller krampaktigt i min.

Plötsligt uppstår en lucka i trafiken. Jag beslutar att gå över gatan. Med denna lilla gumma i släptåg, som inte har en tanke på att släppa min hand.

När vi kommit över gatan släpper hon taget och går sin väg. Utan att vända sig om. Utan att titta på mig.

Händer sånt här?

Ja, det gör det. Det hände mig på Karlavägen för några år sedan.

Publicerat

Ja eller nej

7 mars 2008 – å jag har namnsdag! – 11.04.44

Ibland, när jag träffar en (för mig) ny person, frågar jag:

– Ja eller nej?
– Vaddå ”ja” eller ”nej”? På vaddå?
– Bara ja eller nej. Välj.

Personen tvekar. Tittar lite tvivlande på mig, kanske vänder bort kroppen en aning. Ser på mig från sidan och tänker nåt i stil med ”hon kan ju vara galen… bäst att ligga lågt”.

– Hm… ja, men vad är det jag ska svara på?
Kommer det efter en stunds funderande.
– Ska det vara så himla svårt? JA eller NEJ.

Nu kommer det intressanta. Personen har nu fattat att jag inte kommer att ge mer information om vad jag menar. Och att det finns risk att jag blir irriterad över fler frågor om saken, varpå de betämmer sig för att:

1. svara ”ja”
2. svara ”nej”
3. gå därifrån

Och jag har fått mitt svar.

—

Facit kommer här:

1. bra
2. inte bra
3. idiot

Publicerat

Skämmigt

Egentligen borde jag inte berätta detta. Men om ni lovar att inte säga det till någon ska jag berätta en hemlighet.

Jag har tittat på sport på tv.
I 4 timmar.
I sträck.
Kunde inte slita mig.

Jo, jag vet. Det är hemskt. Det är riktigt skämmigt. Och det är definitivt ett steg i fel riktning. Allt det visste jag innan jag knäppte på fjärren. Ändå kunde jag inte låta bli. Varför? Jo, det var ju direktsändning från årets stora Vasalopp! Och, säger du, Vasaloppet sänds varje år och du har aldrig varit det allra minsta intresserad av det tidigare.

Ja, jo, jag vet…

Men, det är en helt annan sak nu, när man gjort det själv! När man varit där. När man känner igen sig. Plötsligt förstår man vad det handlar om. Spänningen i startfållan. Skidan som slipprar i spåret. Glädjen över att få anta en stor utmaning – och klara av den! Man minns de läskiga nedförsbackarna. Blåbärssoppan. Man glömmer aldrig känslan man fick i kroppen när man äntligen såg tornet på Mora kyrka…
Jag har ju upplevt allt detta. Även om jag inte var lika snabb som de norska bröderna. Även om jag inte åkte lika långt…

Det kanske inte är mycket till försvar, men jag har inget bättre.

Publicerat

Blogga på uppmaning?

När jag bloggar, om jag bloggar, gör jag det för att jag har något att berätta. Något som jag funderat på. Eller, så vill jag bara ”skriva av mig”. Jag bryr mig faktiskt inte så mycket om dig, min kära läsare… Det här med bloggen är, och förblir, en egotripp. (Det finns värre sådana.)

K tycker nu att jag bloggar för sällan och har uppmanat mig att producera ett nytt inlägg.

Vad passar då bättre än att tala om en sak jag ofta funderat över. Nämligen hur man kan få fram saker och ännu värre, tvingas vara kreativ, på beställning.

Att drivas av sin lust är lätt. Man flyter bara med. Gör det man vill och struntar i allt annat. Energin flödar och allt känns bra.

Nu är det dock inte alltid så. Inte för mig och sannolikt inte för så många andra heller.

Det finns till exempel många författare som skriver varje dag mellan 9-5. Vanlig kontorstid. Som om det vore vilket jobb som helt. Och gör det oavsett om de har något att skriva eller känner någon speciell lust. De vet att de måste arbeta så för att det till slut ska bli en bok eller tidningsartikel.

Så är det för mig också. På jobbet. Jag tar fram mina jobb, skriver kanske en ”to-do-list”, sen börjar jag i ena änden. Det kan se omöjligt ut, vid första anblicken. Rörigt, massa lösa trådar, dokument som är ”borta”, viktiga saker som fattas. Men det är bara att börja ändå. Det löser sig. Det klarnar. Och blir klart.

Om jag skulle vänta på att lusten skulle infinna sig varje gång jag ska välja typsnitt eller färg, skulle jag aldrig komma till stadiet då jag kan skriva ut en faktura. Det, som till sist, ger mig de pengar jag lever på. Tyvärr.

Så, till K vill jag säga, jag kommer INTE att blogga på uppmaning. På bloggen gör jag som jag vill.

Eller, är det det jag just gjort… bloggat på uppmaning?

—

I så fall kan jag lika gärna fortsätta och skriva lite om skidåkning. Kul, va?

I helgen som var åkte G och jag upp till Högbo, utanför Sandviken för att finslipa tekniken. (Nåja.) Där finns ett konstfruset spår på 2,1 km och vi körde 9 varv. Roligt!

Nu, sista veckan, före Tjejvasan gäller dett att lägga upp en strategi för att göra ett så bra lopp som möjligt. Vad ska jag äta? Hur mycket/lite ska jag träna?

• Pasta, i lagom stora portioner, men ofta, tror jag på.
• Ett litet springpass i morgon, om solen skiner.
• Se till att vara utsövd.

Sen, får det vara bra.

Publicerat

Dagens lista

Jag skriver ofta om mina listor. Om mitt stora behov av att organisera upp min tid. Men, sällan skriver jag mina listor här, på bloggen.

Därför, mina trogna bloggläsare, kommer här dagens lista:

1. Ringa/maila diverse anonsörer som missat att lämna in sitt annonsmaterial till tidningen. Deadline var den 20 januari och nu börjar jag att tröttna.

2. Ringa/maila alla de som lovat skicka mig bilder på sina nunor – som också struntat att göra som det sagt. Tröttsamt.

3. Träffa en man som jag ska göra en konstbok tillsamman med. Vi ska försöka styra upp projektet och se till att boken blir till. Det har varit en väldans massa prat om den, nu ska den snart vara klar. Vernissaget, där boken ska presenteras, är den 24 maj i Varberg. Låter kanske som om det fanns oceaner av tid, men det gör det inte. 60 sidor tar tid att producera. Flera personer är inblandade i projektet, en reprokille, en textförfattare, en grafisk formgivare (jag), en tryckare, för att nämna några. Måste också ta reda på hur man skaffar sig ett ISBN-nummer….

4. Springa. Har lovat Gin, men om det blir av beror på om halkan försvinner. Jag ger mig inte ut på blankis.

5. Veckohandla mat.

6. Diverse andra inköp, så som saltsten till hästarna.

7. Försöka att få till en struktur på tidningen som jag håller på med. Det blir ett stort nummer, 80 sidor, och det gäller att allt som ska in i den, tar precis den platsen. Varken mer eller mindre. Egentligen är det konstigt att det alltid stämmer på raden, när allt är klart, med tanke på hur löst allting är i detta skede…

8. Ge fåren mat och ta in hästarna.

9. ”Mitt liv som rondellhund” på Teater Studio Lederman kl 19 är också inbokat. Så, det får bli kvällens aktivitet.

10. SOVA.

Publicerat

Att veta eller inte veta

31 januari 2008 – STORT grattis till IVAR -10.46.20

Hade någon sagt till mig att jag skulle ha barn med den mannen om 8 år, hade jag aldrig trott på det. Jag var 15 år och trodde att jag visset allt.
Om någon, när jag var 25 år, sagt till mig att jag skulle vara ”bonde” om 5 år hade jag skrattat mig magsjuk. Nej du, det går jag inte på!

Om någon idag säger till mig att livet kommer att bli ”si” eller ”så”. Varför reagerar jag som om det vore sant? Varför tror jag att det har något med verkligheten att göra? Har jag inte lärt mig någonting alls?

Trots detta, planerar jag som om jag visste. Som om jag kunde bestämma allt. Gör upp planer. Tar reda på fakta. Väljer väg.

Varför?
Jo, det finns en mycket bra anledning. Jag tror, trots allt, att jag kan påverka ganska mycket om hur mitt liv ska gestalta sig i framtiden. Om jag bara planerar väl och går framåt. Sätter upp små delmål, kanske. Viker av från vägen, om den visar sig vara på väg åt fel håll.

OK, det finns massor av osäkerhetsfaktorer – andra människor, diverse slumpar som dyker upp och ”bananskal” som man kan halka på.
En sak som är lite märkligt är att jag nästan aldrig räknar in min egen förändring (utveckling?) som osäkerhetsfaktor.
Min egen uppfattning. Min egna vilja. Den står väl ändå fast?

Det har visat sig att även den förändras med tiden.

Obehagligt? Fantastiskt?
Välj själv.

Publicerat

Tack Bodil

Måste bara citera ett par rader jag läste på Bodil Malmstens blogg idag. De raderna svarar nämligen på en fråga om mig själv som jag ofta undrat över.

Hon visste tydligen bättre.

Här kommer de.

Varför jag alltid överdriver?
För att allting blir tydligare då.

Varför har ingen sagt något tidigare?

Publicerat

Granen

Granen är på plats.
Ja, det var en riktigt strapats!
Först var den för hög,
sedan för sned.
Jag tyckte att den dög,
de andra höll, efter tvekan, med.

Skinkan är griljerad, sillarna i sin lag,
vi har haft mycket att stå i idag.
Men, sprungit har jag hunnit med,
man måste ju om julmaten ska ned…
6 tusen meter, efter hunden.
(Hon borde kanske varit bunden?)

Nu återstår bara detta svåra,
att till klapparna hitta på – rim!

Ja, ni ser hur det gick,
hjärnsläpp jag fick.

Suckar och sätter mig igen,
på stolen, och stirrar på den
stora högen av paket,
som vill ha sina verser med raket(fart).

Att sitta och rimma,
denna sena timma,
är inte bra.
Vad var det jag sa!

Till alla som läser min blogg,
sätt er ner och ta en grogg.
Ta det lugnt en stund,
innan han kommer, John Blund.
Ha sen en skön morgondag.
Det tänker i alla fall jag!

Publicerat

Att planera tid

Hur skulle jag få ihop det (= livet) utan mina listor och kalendrar? Hur skulle jag veta vad jag skulle göra, vad jag redan gjort – och i vilken ordning allt ska ske?

Idag är det fredag. På måndag är det Julafton. Mycket ska hinnas med. Mycket kan man också strunta i. Det gäller nu att sortera upp tiden, att planera väl.

På första plats ligger att se till att allt jag beställt på nätet levereras till mig i tid. Det vill säga idag. Startade dagen med att surfa runt och kontrollera min orderstatus på diverse websidor. Hmm… det såg inte bra ut. ”Nästkommande vardag”, det betyder, i bästa fall, torsdag 27 december. För sent.
Från cdon var paketet på väg – sedan i förrgår! Var befann det sig? På Posten, nånstans? På något utlämningsställe…? Skulle jag få en lapp i brevlådan om att hämta? När skulle den lappen komma?
Nej, här var det bäst att ringa Posten. Frågade direkt efter ”Marie”, vår lantbrevbärare. Marie tog luren och sa att, ja, jag hade en lapp om att hämta paket från cdon, men jag gör det åt dig, för jag förstår ju att det är julklappar, säger hon! Vilken Ängel!
Inwarehouse hade inte samma service. Men, de erbjöd mig att hämta i deras hämtlager i Solna. De har öppet till 19 i kväll. B erbjöd sig att hämta. Skönt.

På andra plats ligger jobbet. Det ser ut att vara under kontroll. (Lite oroväckande, har jag glömt något?)

Att laga mat, dammsuga, rimma, sova, springa och hämta julgran i skogen, kommer sen. Allt i en stor hög. Det ska snart sorteras upp på de dagar som finns kvar. Skrivas listor.

På Julaftons morgon kommer jag att sitta i tv-soffan och titta på sista avsnittet av Julkalendern med en tallrik risgrynsgröt i handen. Glad, så som man ska vara när det är Jul! Eller hur?

Publicerat

Meddelanden från djurens värld?

Snacka om att springa fort över tangenterna. Nej, jag pratar inte om Peter Nordahl i sin ”Night In Tunisia”. Jag talar om min nya kompis, här på jobbet.
Lilla Fröken Spindel.
Hon har nu retat mig hela morgonen med sitt springade, fram och tillbaka. Jag jagar henne, men hon hinner hela tiden undan. Gömmer sig under ”G”, för att sekunden senare skrattande dyka upp på ”O”.
Försöker hon att säga nåt till mig?

God Jul, kanske?