Kategori: bondelivet

”Ska det här vara nödvändigt?”

Det händer ALLTID en massa saker på en bondgård. Det bara ÄR så. I helgen som varit har vi skördat spelt, planterat om blommor, bakat speltbullar, pillat oss i naveln… Trots att det borde dammsugas har vi INTE gjort det. Och, dessutom, utan dåligt samvete.
Det har tagit många år att skaka av sig det – alla ”måsten”, allt som man ”borde”. Men ingen ska komma och säga att det är lätt att känna sig nöjd med det lilla man åstadkommit, men nödvändigt.

När vi köpte gården, för 10 år sedan, tänkte jag att ”idag ska jag göra det och det och det”. När kvällen kom och jag insåg att jag knappt hunnit med hälften av vad jag planerat på morgonen, kände jag mig värdelös.
Efter ett tag inser man att det inte är någon idé att, varje kväll, skälla ut sig själv för det man INTE gjort. Bättre är att känna sig nöjd med det man HAR gjort.

Detta kan man, men lite övning, använda sig av ÄVEN de dagar man inte gjort någinting alls! Jo, faktiskt. Man måste inse att man bara behöver vara OCKSÅ. Det är inte bara ok, det är livsnödvändigt. För mig.

Det VAR stickigt, men jag var bara tvungen att lägga mig ner för att få med både spelten och Håkans skördetröska på bilden. Och blommorna! Ser du blommorna! Man blir lyrisk, de blå Cecoria-blommorna tillsammans med prästkragarna (som inte är riktiga prästkragar, men jag kallar dem så i alla fall). Om det hade funnit ”lukt-web” hade du kunnat känna dofterna av jord och gräs. Mmm…

Vår klippa Håkan kommer och hjälper oss med skörden, trots att tröskan gick sönder förra året han skulle skörda hos oss. Han borde ha blivit skrämd, men inte! Han ställer upp.
Jocke är också en klippa. Och Klas kom också ut en stund! (Hann dock inte få med honom på bild.)

Det är märkligt, men vi har nu haft sol och värme i snart två veckor. Och jag inser att jag ägnar alltför mycket tid till att oroa mig för att det ska ta slut än att bara njuta. Jag VET ju att hösten kommer snart. Behöver inte oroa mig över det. Dessutom gillar jag höst – om det är fint väder. Du vet, så där hög och fin himmel. Friskt i luften. Härligt att andas. Som att dricka Loka, ungefär. Fast bättre.

Catie finns ju inte längre med oss. Annat än i form av aska i en trä-urna. Jag kunde inte låta bli. Jag har skakat på urnan. Det låter mer som grus än som aska… Ska jag öppna och titta? Får man? Är det makabert? Spelar det någon roll? För Catie, menar jag.

Vi ska nu leta efter en fin plats att begrava henne på. En plats som hon skulle ha gillat. Tills vidare står hon brevid Beethoven på flygeln.

Alltid samma visa. Alltid samma trötthet. Alltid samma känsla… vart tog den vägen? Sommaren. Är den redan slut? VILL inte! Men, vad hjälper det?

Efter flera veckors ledighet borde jag vara utvilad och pigg. Full av arbetslust. Men… det känns inte riktigt på det viset. Jag är trött (kan delvis förklaras med kräftskivan med damkören igår) och vill helst hem och sova.

Känner mig också lite låg. Tänker mycket på Catie, som fick resa till sin hundhimmel igår… Hon blev akut sjuk i lördags. Fick ett flertal epeleptiska anfall. Veterinären sa att hennes lungcancer troligtvis spridit sig till hjärnan. Det fanns inget hopp om att hon skulle bli frisk.
Igår fick vi fatta det svåra beslutet att avliva henne. Man känner sig som en svikare. Hon litar ju på oss. Vi är ju hennes vänner. Vi vill henne väl. Och, så gör vi så här… Men, det var nog ändå rätt beslut. Hennes liv var inte värdigt längre. Hon kände knappt igen oss i söndags. Var totalt förvirrad. Hade svårt att gå.

Suck! Hon har lämnat ett stort tomrum efter sig.