K fick jobbet!

Ja men, man får ju inte första jobbet man söker… Så fungerar det inte. Man ska söka hundratals jobb… I själva verket är det så svårt att få jobb att det knappt är värt att söka…

Detta är i alla fall vad jag har hört… (Jo, det finns de som sagt det till mig.)

Men, inget är ju vad det verkar vara. Livet bjuder ständigt på nya överraskningar. På gott och ont. I detta fall, gott.

K ska inställa sig på sin arbetsplats den 4 december. Klockan 8. På morgonen.
Då har han ju knappt gått och lagt sig…

Detta ska självklart firas! Hur? Jo, med bio. Nu. Det är sant. Klockan är visserligen snart 11 på kvällen, men nya Bondfilmen har premiär kl 23.59, och den tänkte vi inte missa. Så, sov så gott i era sängar, alla andra. Själv tänker jag sova i en biosalong…

K söker jobb!

Jag har tidigare rekommenderat en bok som heter ”Tur eller otur”, här på min blogg. Kortfattat går innehållet i boken ut på att det inte finns några personer med extrem ”tur” eller ”otur”. Det hela handlar om hur man agerar på saker och ting, om sin förmåga att se möjligheterna – och att våga ta chansen, när man får den.
Den tar också upp hur man konkret ska gå tillväga för att livet ska bli som man vill. Punkt 1 är att tala om för alla man känner vad man önskar/vill. På det sättet sprider man sin önskan fort och ökar då sina chanser att någon där ute ska kunna visa en vägen. Så, står det i boken. Och det stämmer helt och hållet med min personliga uppfattning.

Men, nu kommer vi till verkligheten…
Lever jag som jag lär?

Just nu är K på jakt efter ett arbete. Ett toppenläge att praktisera detta ”tur eller otur”-tänk på.

”Jobbet” kommer inte och knackar på dörren precis. Nej, man måste agera själv, man måste söka jobb, man måste tala om för alla man känner att man vill ha ett!

OK, detta är inte mitt ansvar. Jag har redan ett jobb. Men, jag skulle kunna lära ut metoden till K. Lära honom att praktisera den aktivt.

I förrgår satte jag mig vid datorn, surfade runt för att leta efter jobb-sökar-siter. Hittade en som hette jobbguiden.se och sökte vidare efter något arbete som skulle kunna passa K. Nätverkstekniker, driftstekniker eller nåt annat intressant.
Hittade ett driftstekniker-jobb hos ett bemanningsföretag som hette brainbemanning.se och sa till K att söka. De sökte visserligen en person med högskole-kompetens, vilket gjorde K osäker. Jag insisterade – sök ändå. Vi satte ner oss och fyllde i ansökan, skrev ihop en cv och tryckte på ”sänd”-knappen.

Mindre än en timma senare ringde Ks mobil. Efter samtalet frågade K mig om jag kunde gissa vem det var som ringt. Efter att ha noterat hans förvånade ansiktsuttryck gissade jag på ”Kungen”, men det var Brainbemanning som ringt. De ville träffa honom på anställningsintervju!

Nu är det ju inte alls säkert att han får jobbet – så, därför ökar jag nu hans chanser att få ett kul jobb genom att lägga ut hans cv på min blogg.

Klas CV.

Rajraj å ja

Jaha – och vem går där, om inte vår nye statsminister.

Det är inte så ofta man får en sån chans, tänkte jag, det är nog bäst att jag går fram och skakar tass och talar några ord med honom samt tar en bild. (Det fick K göra, för annars hade ju inte jag kommit med på bilden.) Så, det gjorde jag igår. Det vill säga, efter att jag forcerat de tre SÄPO-vakter som omringade statsministern.
Kände mig lite tveksam, när de plötsligt dök upp, som från ingenstans, men tänkte att de känner väl igen en riktig terrorist. Jag borde kunna passera. Så, jag fortsatte med raska steg fram emot Rajraj, som såg glad (förvånad?) ut när jag dök upp. (Fattas bara annat.)

Vad vi pratade om? Nej du, det är hemligt.

Första snön

Igår såg det ut så här, när jag tog min (numera) dagliga skogspromenad.

Idag, så här…

Visst är det otroligt hur fort hela landskapet byter skepnad. Över en natt. Man borde inte bli förvånad, men förundrad, kan man väl ändå få bli?

Jag har längtat efter snön. Efter längdskidåkningen. Efter ljuset.
Jag har dock inte längtat efter hala vägbanor. Kölden. Mörkret.
Det finns alltid två sidor av allt. Minst.

Hur man sedan upplever saker och ting, beror på vilken sida man väljer att se. Det innebär att man, i mångt och mycket, själv kan påverka hur man mår. Självklart, eller hur?

Men, nu ska vi dra det ytterligare ett steg längre…

Jag känner en man, som arbetar på ett stort läkemedelsföretag, är uppfattad som en klok och sansad man. Denna man, lyssnade på ett föredrag under en tjänsteresa i USA för någon månad sedan.
Han kom hem och berättade för mig att han hört berättas att vi snart kan tänka oss friska. Han såg avvaktande på mig, undrade nog hur jag skulle ta detta påstående.

Jag blev nyfiken och frågade, hur då?

Jo, man vet ju att hjärnan har en enorm kapacitet och att vi bara utnyttjar en bråkdel av den. Hittills.
Föredragshållaren hade sagt att människan med tiden skulle lära sig att utnyttja större delar och aktivt kunna ge hjärnan ”instruktioner” att självmedicinera kroppen, vid behov.
Detta gör ju hjärnan redan idag, men med automatik, inte via aktiva tankar (fast, där är jag tveksam, man kan nog medicinera sig med tankar redan i dag, till viss del). Kroppen skickar ut bedövningsmedel, när vi slagit oss, skickar ut hormoner av olika slag, för att vi ska må bra i själen, söver oss om smärtan är outhärdlig och mycket annat snillrikt.
Kemi. Det är vad det handlar om. Ren kemi.
Hjärnan är ett välfyllt apotek. Utan köer. Utan avgifter. Fyllt av mediciner som vi kan ha användning av. Den blandar, konstruerar mixturer för olika behov – och levererar.
Det nya var att människans hjärna skulle kunna blanda allt mer komplicerade mediciner, bota allt svårare åkommor – med hjälp av aktiva, medvetna tankar.

En intressant tanke. Onekligen.

Han lever!

Han var lite chockad, faktiskt. Men oskadd.

Hur kunde det gå så här… illa? Vad ska pappa och mamma säga? Hur ska jag nu kunna åka ner till Småland i eftermiddag? Får jag behålla mitt körkort? Vad kommer det att kosta?

Ja, tankarna är många när man precis, för första gången i livet, sladdat ner i ett dike, kört på ett träd och fixat till så att hela framvagnen är, minst sagt, sned.

Jag åkte dit och bärgade honom ur diket – med min lilla Toyota! B kom efter med traktorn, men då var bärgningen redan fixad. B körde hem Audin i 30 km/h. K tog traktorn. I samma låga hastighet.
Väl hemma på gården fick vi sedan chansen att prova vår nya högtryckstvätt när vi spolade skogens rester från Audin. Alltid något kul!

B ringde riktig bärgare, försäkringsbolag, biluthyrningsfirmor…

Nu verkar det mesta vara på gång. Bärgaren kommer snart. Vi åker efter det och hämtar hyrbilen. K kan fortsätta sin planerade resa till Småland. Dock något försenad.

Vad denna läxa kommer att kosta i kronor räknat, vågar jag inte ens tänka på. Men, förhoppningsvis har det lärt K att ta det lite lugnare på vägen ner till Småland…

Fläcktyfus?

Så är hösten här. Det är kyligare i luften. Blommor och träd är på väg in i sin vintervila. Löven förändrar färg. Men, det är inte riktigt sant, har jag läst. Löven är alltid gula och röda – OCH gröna. Det är bara det att klorofyllen, som ger löven dess gröna färg dominerar under sommaren, därför syns inte de övriga färgerna. Nu, på hösten suger trädet upp all näring det kan få tag i, för att klara vintern, och det nyttigaste är tydligen den gröna klorofyllen. Om man är ett träd. Kvar blir de gula och röda färgerna.

Vackert, är det i alla fall.

Men, vad har hänt med våra löv? Har de fått fläcktyfus?

Kamelbullens Dag

Ja, jag vet. Detta inlägg borde tillkommit för länge sen. Närmare bestämt den 4 oktober. Men, nu hann jag inte med det. Jag bakade bullar. Det är mycket viktigare än att blogga.

Att baka bullar är avstressande och roligt. Det doftar underbart i köket. Barnen kommer in och får ett sånt där härligt leende på läpparna, lägger huvudet på sned och frågar ”får jag en snutt?” Snutten är alltså den ände på bullrullen som det inte blir några bra bullar av, men är god som deg. Snuttarna läggs upp på ett fat men slukas ganska snabbt av förbigående barn.

Jag är en Bullmamma. Och det är jag stolt över. Jag hade ingen bullmamma själv, men väl en Bullfarmor. Är detta något som hoppar över varannan generation? Kommer mina barn inte att baka bullar till sina barn?

När jag var liten och kom hem till min kamrat K efter en skoldag, stod hennes (bull)mamma i köket och frågade oss om vi ville ha nygräddade bullar. Och kanske en kopp varm choklad med vispgrädde till? Ooh, jaaa, tack! sa jag. K sa ingenting. För henne var detta vardag.

Nu är vi stora, både K och jag. Och har egna barn. K bakar inte till sina, men jag till mina.

Nu föll det sig faktiskt så att ett av mina barn hamnade i samma klass som ett av hennes. Ks flicka kom en dag på besök hos oss – och jag hade precis bakat bullar! Vill du ha, frågade jag. Du kan få choklad med vispgrädde till…
Hon tittade upp, såg så glad ut och svarade ”Ooh, jaaa, tack!”

Jag fick nu alltså möjlighet att ”betala tillbaka”, det jag en gång fått av just den flickans mormor…

Ruskigt Röda Rönnbär

Har länge gått och spanat på rönnbären. De är så otroligt fina i år. Men, finast av alla, är de som sitter högst upp i träden…
Vill ju så gärna göra rönnbärsgelé. Så gott till lammet och älgen. Vägrar att köpa på ICA när det finns på mycket närmre håll.

Om man bara kom åt dem.

Har stått och hoppat under träden, gjort tafatta försök att klättra. Men, de som försökt att klättra i en rönn vet att grenarna är för klena. Stege? Nej, det fick bli skopan.