Kort summering av sommaren och lite annat…

Nu är det över 3 månader sedan jag boggade sist. Ett kvarts år!

Jag behöver ju inte försvara mig, för jag bloggar ju bara för min egen skull, men jag kan förklara. Till viss del. Har haft annat att göra än att blogga. Och så var det en sak till…

Facebook.

Jo, det är så illa. Jag har fastnat i FB-träsket. Kommer inte loss. Skriver små meningslösa kommentarer till höger och vänster. Läser om vänner som kokar sylt, går till tandläkaren och får skoskav… Men det är socialt. Vill jag i alla fall inbilla mig.

Här på bloggen pratar jag mest för mig själv. Skriver ner lite funderingar, saker jag tänker på, saker som händer eller inte händer. Det är på ett annat sätt. Inte på något vis mer meningsfullt. Det är inte så jag menar. Men, mer ensamt.

Ska i alla fall försöka göra någon slags summering av vad som hänt under den tid jag varit ”bloggledig”. Samla ihop lite lösa trådar.

Vi börjar med det viktigaste. (Nåja.)

Springet
Jag har varit mycket flitig med träningen denna sommar. Började ju med det nya springprogrammet redan i slutet av mars. Har sedan sprungit 4 gånger i veckan. Tränat backlöpning, intervaller, kort- och långdistans samt koordinationslopp. Å hej å hå.
Men, blev jag snabbare? Nej, inte ett dugg. Flera minuter över timmen på Tjejmilen. Nu har luften gått ur mig. Har ingen lust att springa alls.

Höll på att bli knockad av ett gäng äpplen i springspåret. Hade siktet inställt 50 meter längre bort och såg inte grenen, som plötsligt var mitt framför ansiktet.
Jag stannade tvärt. Tog upp mobilkamernan. Tog en bild. Åt ett äpple. Sprang sen vidare. Kände mig lite som en Eva. Du vet, hon i lustgården.

Fjällvandring
Torsdagen den 7 augusti flög jag upp med mina vandrarvänner till Kiruna. Startade i Fjällräven Classic på lördagsmorgonen efter en natt i stuga i Nikkaloukta.
Vi vandrade sedan 11 mil (tog 57 timmar) innan vi slutligen nådde målet i Abisko. Trötta men mycket nöjda och glada!
Det fick mycket att säga om denna tävling. Det var otroligt vackert. Det var tungt. Det var sol. Det var regn. Det var något helt nytt för mig.

Idholmen
Har varit 3 veckor ute på Idholmen denna sommar. Tre helt underbara veckor i det vackraste av det vackra – Stockholms skärgård!
Vad jag gjort? Ingenting. Absolut ingenting. Förutom att läsa böcker. Det gick åt 11 stycken.
Betyg och kommentarer:
•”Gängkrig 145″ av Jens Lapidus. Fortsättning på de två tidigare böckerna ”Snabba cash” och ”Aldrig fucka upp”, som båda två är jättebra. Det var även denna, även om den var ganska kort, i jämförelse med de tidigare två. Kan bero på att denna är tecknad. Roligt med ett nytt grepp.
Betyg: 3 av 5
•”Doktor Glas” av Hjalmar Söderberg. En riktig klassiker – som jag lyckats missa – tills denna sommar. Boken är snabbläst och har ett fantastiskt språk, kort men innehållsrikt. Extra roligt att Kerstin Ekman nyss kommit ut med en ”variant” av denna bok, eller en bok med stark anknytning till Doktor Glas, i alla fall. Har läst en del recensioner av hennes bok – och förstår! Ska nog köpa hennes ”Mordets praktik” och ge henne en chans till…
Betyg: 4 av 5
•”Min far hade en dröm” av Barack Obama. Denna bok köpte jag bara för att jag tyckte att jag ”borde väl läsa nåt av en snubbe som ändå är ny president i USA”. Det ångrar jag inte en sekund! Denna bok ger en bra beskrivning av hur hans liv sett ut (so far), hur han tänker, hur han har kommit dit han har. Allt på ett ledigt språk (även om jag köpte den svenska översättningen). Rekommenderar boken varmt.
Betyg: 5 av 5
•”Reclown” av Jan Cederquist. Ytterligare i klassiker. I alla fall för oss i reklambranschen. Trots det hade jag lyckats att missa även denna bok. Trist att erkänna att det var hans död i sommar som fick mig att köpa boken. Boken är bra och till viss del lärorik.
Betyg: 3 av 5
•”Hoppsan, jag är död!” och ”Harens år” av Arto Paasilinna. Hur har jag kunnat missa denne otrolige författare? För att han är finne? Alltså, böckerna är ju översatta till svenska, så det borde inte vara ett hinder. Fick tips av en god vän att köpa något av Paasilinna och är glad att jag gjorde det. Slog till med 4 böcker på en gång. De kostar ju bara 39 kr/st på cdon… De andra två ska jag snart ta itu med. Paasilinna har en fantasi som de flesta tappar redan före 4 års ålder. Helt makalös! Läs!
Betyg: 4 av 5
• ”I trygghetsnarkomanernas land” och ”Ingen tar skit” av David Eberhart. ”Du, och din samhällskritiska litteratur”, fick jag höra av B, när jag satt djupt försjuken i dessa böcker. Ja, jag gillar sånt. Jag är starkt kritisk till hur svenskarna har förvandlats till ett gäng slöfockar som utan att lyfta ett finger, skyller allt elände på ”alla andra”. Där har Eberhart och jag något gemensamt.
betyg: 4 av 5
• ”Medmänniskor” av Stefan Einhorn. Denna bok är ganska lik den förra jag läste av Einhorn, ”Konsten att vara snäll”. Boken är bra, inget snack om den saken. Men, det hade inte behövts skriva en hel bok om ämnet. Det känns lite som om han upprepar sig, redan från kapitel 2… Det blir nog ingen mer bok av honom. Har fattat hur han tänker. Helt rätt, men det har gått in nu. Det räcker.
Betyg: 3 av 5
• ”En plats i solen” av Liza Marklund. Ja du, tänker jag med en liten suck. Underhållande, spännande, ja visst. Men inte så mycket mer. Ganska lik andra böcker av samma författare. Andra författare också, för den delen…
Betyg: 3 av 5
• ”Pipersgatan 11” av Christian Bigner. Denna släktkrönika, memoarbok eller vad man nu ska kalla den är helt unik! Den är tryckt i en mycket begränsad upplaga, så om du får tag i ett exemplar, var rädd om det. Boken är lättläst och otroligt roligt skriven. Man häpnar över hur mycket ett människoliv kan innehålla, och då har ändå bara ena halvan av livet gått. Vi väntar med spänning på uppföljaren.
Betyg: 5 av 5

Har gjort slut
Nu har jag äntligen tagit tag i saken och gjort slut. Med Gud. Har gått ur Svenska Kyrkan. Borde ha gjort det för länge sen. Men du vet hur det är, man traglar på, går i gamla hjulspår, låter allt vara som det alltid varit, utan att fråga sig varför eller om det är meningsfullt.
Nu känns det bra.

Här lammas det för fullt

Har inte räknat men det var ett 30-tal för några dagar sen. Och i förrgår kom det 4 till. Och igår 5…

När en tacka lammat får hon en egen box att ligga i tillsammans med sina lamm. Detta för att lammen inte ska bli ”kidnappade” av andra tackor, som ännu inte lammat. Och för att vi ska kunna hålla koll på att allt fungerar som det ska.

Får tackan ett lamm, ligger de i lammningsbox ett dygn. Två lamm, två dygn och så vidare.
I boxen kan hon koppla av. Får specialkäk, egen vattenhink. Egen matkorg…

Men, lammen har inte riktigt fattat vad en matkorg är för något. De verkar tro att det är en liten säng, specialgjord för små lamm. De krafsar snabbt ut en del av höet och bäddar sen ner sig i det som är kvar. Varmt och mysigt.
Det är svårt att ”hälla ut” lammen inför nästa påfyllning, men vad ska man göra.

De är dock snabbt tillbaka i ”sängen”.

Räven kom

Nu är lammning i full gång, här på gården. Hittills har vi fått ett 20-tal små söta lamm. Väntar ett 80-tal till…

B och jag turas om att ta nattpassen. Ringer varandra om vi behöver assistans. Och det behöver man. Ofta.

I natt gick jag ner vid 03.30. Gick in i lagårn, tände lampan, kollade runt i alla lammningsboxar att allt var i sin ordning. Jag hörde en tacka som bräkte ute, men tänkte att det kollar jag upp sen, när jag är klar här inne.

Det var fel tänkt.

När jag någon minut senare gick ut och spejade mot ljudet (det var ganska mörkt) såg jag en räv med ett litet lamm mellan käftarna. Räven stannade upp och stirade på mig, jag stirrade tillbaka i en bråkdel av en sekund innan jag skrek ”vad GÖR du?!”.

Räven släppte genast sitt grepp och tog till flykten. Jag rusade fram och plockade upp det blodiga lammet. Det levde, men jag visste inte hur illa skadat det var eller var skadorna fanns.
Bar lammet till tackan som fortfarande bräkte för full hals. Hon nosade på det en kort stund men övergav det snart för att ägna sig åt de övriga två hon precis fött.

Jag tog in tackan och de två friska lammen in till en lammingsbox inne i lagårn och la även in det skadade lammet. Tyvärr dog det ganska snart.

Idag har vi sökt jaktlaget för att försöka få hit någon av dem i natt och skjuta räven. I annat fall får jag sätta mig själv på pass, med bössan i hand. Räven kommer alldeles säkert tillbaka ganska snart. I samma ärende.
Tänkte lägga ut det döda lammet som lockbete.

Det här kanske låter hårt och hjärtlöst. Men, så här är livet på en bondgård. Ibland.

Världsrekord!

Slog världsrekord igår kväll. Mitt eget världsrekord, alltså.

Sprang för första gången i mitt liv, milen under timmen. Känns så otroligt bra!

Men, det här innebär också att ribban höjts till Tjejmilen i augusti… Nu vill jag springa den på 55 minuter. Kan det gå?

Mitt nya springprogram är bra. Det känns att jag kan lita på det. Om det heter ”spring Tjejmilen lite snabbare” och jag sen genomför programmet utan för många avbräck, så kommer jag att springa lite snabbare. Det kanske inte är svårare än så.

Lite kort om själva loppet

Starten skulle gå klockan 19, vid Sjöhistoriska museet. Jag var där i god tid. En timme innan. Hade ju inte hämtat ut nummerlapp eller chip och ville vara säker på att hinna med det. Och värma upp. Och äta banan. Och kissa.

Jag ställde mig sen mitt i klungan och så fort startskottet gått av sprang jag iväg. Allt tvivel jag kännt innan var borta. Nu var det bara en sak som gällde. Springa. Och det så fort som möjligt.
Det var lite trångt i början, men ganska snart hade de snabbaste löparna försvunnit ur sikte och jag kunde springa i den takt jag ville. Det gick fort. Första kilometern avverkades på 5.37. Jag trodde att jag såg fel på klockan, men det gjorde jag nog inte.

Banan var relativt lättlöpt, om man bortser från backen upp till Rosendals trädgårdar. Å andra sidan, en backe upp betyder en backe ner.

Vid varvningen såg jag att jag fortfarande hade chans på en tid under timmen och försökte öka något. Där stod också J med två kompisar och hejade på mig. Jag drack vatten (hade inget vätskebälte med, denna gång) och kastade av mig min jacka. Det började att bli svettigt.

Andra varvet var lite jobbigare. Vid cirka 6 kilometer hörde jag att vinnaren var i mål… Och jag hade 4 kvar. Men, så är det. Jag är ändå nöjd. Jag satte ju Världsrekord!

Om blommor och flodhästar

Det blommar i hagarna. Det kvittrar från träden. Det är underbart.

OK, då. Nu har jag gått in i trädgården.

Varför känns min kropp som en flodhäst när jag vill känna mig som en gasell?

Jo, det ska jag tala om. Det beror på att om drygt 3 timmar startar jag i årets första springlopp – ”Mil-spåret”.
Två varv runt Djurgårdsbrunnsviken med start, varvning och mål vid Sjöhistoriska museet.

Låter lätt, härligt och kul! Ellerhur?

Men nej, det är det inte alls. Jag sitter här och tvivlar… Hur ska jag klara mig runt? Hur ska jag klara av att bli omsprungen? Hur ska jag kunna tänka rätt? Entusiasmera mig själv? Hur ska jag lyckas få mig att tro att jag klarar denna mil under timmen… för att sen klara av besvikelsen över att jag inte gjorde det, denna gång heller?

Snart ska jag gå in i huset och packa väskan. Byta om. Andas. Blunda. Tänka.
Jag vet att jag kan springa 1 mil. Har ju gjort det förr. Senast i förrgår, faktiskt…

Av jord är du kommen

Jag har fått en varmkompost i födelsedagspresent!

Tanken var att skriva ett litet inlägg om det. Här. Nu.

Om hur man klipper bananskal, om hur bra jag mår när jag tar vara på matrester och grönsaksskräp, om masken som fick flytta in i tunnan…

Men, det spricker nog, för på ”listan” står annat idag.

Bilderna får tala för sig själva.

Spring is in the air!

Våren är här – och det betyder SPRING!

Löpträningen har nu pågått i drygt 4 veckor – och jag har bara missat 2 springpass. Då var det giltigt förfall, då jag var på resande fot.

Det är så härligt! Det är så kul!

Känner energin komma tillbaka, efter den långa vintervilan. Känner hur kroppen och jag kan samarbeta igen. Benen springer dit jag vill. Dock inte så fort som jag vill… Men, jag jobbar på det.

Denna säsong har jag ökat något. Från förra årets springprogram ”Springa Tjejmilen” till ”Springa Tjejmilen lite snabbare”. Återstår dock att se om det lyckas i verkligheten. Och om mina knän håller. Den svagaste länken…

Sjukgymnasten säger ”gå ner 5 kg så blir det mycket mindre beslastining på knäna”. Banta? Jag? Nej,

Därför har jag gjort tvärtom. Bytt ut alla lightprodukter mot fetprodukter (normalfeta, alltså). Hittills har det gett en minskning på ca 4 kg. Ha!

I söndags morse, på veckans långrunda, höll jag på att kliva på denna lilla sak…

Stannade upp, tog upp mobilen och fotade. Är det en snok eller en… (hu!) Känner mig osäker, faktiskt. Gula fläckar på huvudet = snok. Siz-sack-mönster = huggorm. Nån som vet?

Brunnslock

Vet du varför brunnslock är runda, frågade mig min yngre son för någon dag sen.

Ja, det vet jag väl, sa jag. För jag trodde att jag snabbt skulle komma på varför.

Hjärnan gick för högtryck… hm… det måste vara något listigt, för de har väl alltid sett ut så, i annat fall borde nån ändrat på det…

Jo, för att gubbarna inte ska ramla ner!
När jag sagt det, insåg jag att det inte fanns någon som helst relevans i det svaret. Vadå, ”ramla ner”, vadå ”gubbar”? Om tanter ramlar ner i ett hål i gatan då, är det ok, eller? Och, vad har det med runda brunnslock att göra?

Jag svettades. Sonen log.

Ja men, det är ju alldeles självklart! Det är för att det går åt mindre material till själva locket om det är runt, än om det är fyrkantigt!
Nu kände jag mig ganska säker på at jag var på rätt spår. Det var ju av den anledningen som dricksglas var runda.
Jag log tillbaka till sonen

Sen sa han: nej, du har fel. Det är för att själva locket inte ska kunna ramla ner i hålet.

Jag tappade hakan fullständigt. Var det SÅ enkelt? SÅ självklart? Var jag SÅ dum?

Lyssna på dina barn. De kan vara klokare än du.

Å så vill jag skicka en jättekram till min lilla syster yster som fyller år idag!