Publicerat

3:e övre radens fond, vänster, dörr 3, bänk 6, plats 1145

Det var många, många trappsteg upp. Det var det. Och vår bänkrad var den allra längst bak och högst upp i salongen. Men, tar man sig dit får man i gengäld den allra bästa utsikten. Och det allra bästa ljudet!
Så, det gjorde jag och min vän G igår kväll.

Föreställningen ”Cosi fan tutte”, på kungliga Operan i Stockholm, med Peter Mattei i en av huvudrollerna var fantastisk! Så klart! Mozart – lättlyssnad. Storyn – bekant. Scenografin – uppfriskande. Och… Peter – sagolik!

Jag säger bara det. Missa inte detta. Föreställningen spelas till och med den 15 juni. Biljetter köper man på ticnet och får sin e-biljett direkt till sin epostbrevlåda. Smidigt som bara den. Bara att skriva ut på sin skrivare hemma. Biljettpris från 40 kr till 590 kr.

Jag kan lova att du får mer för de pengarna än om du köper en biljett till Barbra Streisands konsert på Globen den 4 juli. För att få sitta på en plaststol, riskera att bli hörselskadad för resten av livet och eventuellt få se en glimt av ”stjärnan” får man punga ut med 2.100 – 5.500 kronor! Va! Är det klokt det?!

Publicerat

The spring is here – och jag springer

17 maj 

Näsan full av doftande hägg.
Öronen fulla av Ray Charles och Count Basie.
Och benen fulla av spring.

Kan det bli bättre?

—

Idag sprang Ray och jag 6 km. Inte så långt kanske, men i en något högre fart än vanligt. Torsdagar är min ”styrkedag”, kan man säga. Lite hårdade pass, men kortare.
På söndagar har jag mitt långpass – över en timme, men i lugnare tempo.
Tisdagspasset är bara ett ”vanligt” joggingpass. 20 minuter i tisdags, men det ska ökas på, vartefter, är det tänkt…

Publicerat

En doft av 1700-tal

Jag säger 1700-tal. Jag säger klänning. Vad tänker du på då?

Förmodligen får du fram en bild av en kvinna i hårt snört liv, rysch-pysch överallt, siden och sammet, puffar, rosetter, peruk på huvudet och ansiktet sminkat i en ton nära vitt. Och sannolikt har hon dessutom svimmat – av syrebrist.
Jo, det fanns väl de som hade det så på 1700-talet.

Men, de flesta hade det inte.
De var inte slottsfruar. De hade inte en massa pengar eller en massa fritid, som de ägnade åt att dricka vin, brodera och pudra sig. Nej, de arbetade. En del av dem i staden, men oftast på gårdar. Kvinnorna på 1700-talet arbetade hårt med allt från ”grovgörat på går’n” till handsömnad på kvällarna i brasans sken.

Hur såg då deras klänningar ut?

Jag hade ingen aning. Tills idag.

”Smultronflickan” heter denna målning målad av Nils Schillmark (1745-1804) som visar hur den vanliga kvinnan i 1700-talets Sverige var klädd. Hon bar ofta en vid kjol (över 3 meter tyg) och en generös jacka till. Ett förkläde och sjalett (eller en bindmössa).
Allt för att hon skulle kunna röra sig fritt i sina kläder.

Nu ska här sys!
Har köpt mönster. Ska köpa tyg. Och symaskin.
Här ska produceras ”arbetskläder”!

Publicerat

Apropå simultankapacitet

”När man upptäcker att man viker tvätt samtidigt som man sitter på toaletten, bör man börja fundera över vad man håller på med.”
Jag citerar Barbro ”Babben” Larsson, som sa dessa kloka ord, med tanke på utbrändhet och stress.

Gör inte fler saker på en och samma gång, då blir inget av det man gör speciellt bra gjort. Ge dig tid att reflektera över vad du gör – när du gör det. Fokusera.

Vi kvinnor är ju kända för att ha förmågan att göra fler saker samtidigt – med bibehållet gott resultat. Detta sägs vara nedärvt från grottkvinnorna som letade rötter, filade till pilspetsar åt sina jagande män, rörde om i grytorna samtidigt som de såg efter sina barn – och tjattrade med varandra (= utövade social kompetens).

Vad är skillnaden mot idag? Gör inte vi kvinnor fortfarande på samma sätt? Allt på en gång. Och lite till?
”När jag ändå ska ut med soppåsen kan jag ju ta med mig tvättkorgen på samma gång, eftersom tvättstugan ligger på vägen.”
”När jag ändå böjer mig ner för att knyta skorna, kan jag ju passa på att fånga dammråttan som flyger förbi alldeles brevid skon.”
Ibland blir det en lång kedja av saker. Jag går ut för att tända pannan, ser att tvättmaskinen är klar, hänger tvätten, letar tvättkorgar, sorterar klädnyporna, ringer till syrran på mobilen, för det har jag inte hunnit ännu, pratar med henne samtidigt som jag kollar av att fåren är ok i hagen, flyttar några hinkar som står fel, funderar på vad vi ska äta till middag, går upp till frysen och tar ut nåt, avslutar samtalet med syrran, undrar vad vi pratade om, om vi har bestämt något, som jag glömt… har jag tur är pannan tänd, när jag kommer upp igen, i annat fall får jag börja om från början.

För, det var ju det jag skulle göra.
Är detta bra? Har jag ”flyt” eller är jag bara förvirrad? Får jag något gjort? Blir resultatet bra?

Är vi kvinnor verkligen så bra på att göra flera saker samtidig, som det sägs? Är det inte bara en faktoid*? (Se nedan, om du undrar vad det är.)
Och är män så dåliga på detsamma? Är det inte att fördumma mannen?

Å andra sidan finns det bra exempel, som kan ”bevisa” att påståendet är sant.

Min pappa, han gör bara en sak i taget. Långsamt och metodiskt gör han det han ska. Tills han är klar. Det är imponerande, hur han orkar hålla på! Att han inte tröttnar! Att han inte vill vinna tid genom att ”passa på” att göra något annat samtidigt.

Nej då, så fungerar inte han. Spikar han, så spikar han. Och, blir han inte klar med spikandet den dagen, så går han och hänger tillbaka hammaren, där den ska vara, för att hämta den igen nästa dag, då han återupptar sitt spikande! Otroligt. Jag säger bara det – otroligt!
Men, så är han ju inte kvinna, heller.

En väninna berättade för mig idag att hennes Toyota var inne på verkstan för att hennes man, för andra gången, tankat hennes dieselbil med bensin. Ja, men hör själv! Hur kan man göra samma idiotiska misstag två gånger?! Jo, han pratade i mobilen samtidigt som han tankade. Det – och det faktum att han är man – var förklaringen till att det kunnat ske.

Trots dessa två exempel kan jag inte svara på frågan om det är sant eller inte att vi kvinnor har bättre simultankapacitet än män. Vet inte ens om det är eftersträvansvärt.

—

* Faktoid = en felaktighet hållen för att vara sann; den tas som ett faktum men är inte det.

Fler utbredda faktoider (ett urval från källan http://susning.nu/)
• 10 procent har inte den far de tror
• Akademiker flyr från Sverige eftersom vi har höga skatter
• Afrika är överbefolkat
• Bad efter mat är livsfarligt
• De gamla Grekerna var först med att införa demokrati
• Färre muskler för att le än för att se arg ut
• En fjärils vingslag i Amazonas kan bli en orkan på andra sidan Jorden
• Glas i snus
• Global uppvärmning smälter polarisen så att havet stiger flera meter
• Guldfisken har ett närminne på 5 sekunder
• Humphrey Bogart sa ”Play it again Sam” i filmen Casablanca
• Kinesiska murens synlighet från rymden
• Kräkmedel i sprit

… åsså detta då, med att kvinnor har högre simultankapacitet än män…

Publicerat

”Sol, vind och vatten” = Växlande solighet, oförutsägbara byvindar och massor av vatten, i vårt fall

Vi gick upp klockan 5. Ja, du läste rätt – klockan 5. Man kan inte tro det, för vanligtvis går jag bara upp vid den tiden om jag har en flygplanstid att passa. Och barnen, knappt ens då.

Men, detta var en mycket speciell dag. Det var dagen då Kossan skulle sjösättas. (K står brevid mig och har synpunkter, han säger ”skriv ’kastas i sjön’, det heter så, jag har hela mitt liv kastat båtar i sjön”. Men, nu är det jag som bloggar. K får skriva som han vill. På SIN blogg. Om han hade haft någon.)

De (SMHI) hade lovat kyligt väder, motvind och elände. Jag var beredd på det värsta och hade klätt mig därefter. Bävernylonoverall, mössa, halsduk och vantar. Lovika. (Det visade sig vara mindre bra, men tanken var god…)

På varvet var vår båt bland de första som kom i sjön. Skönt, för vi hade ju en lång dag framför oss. Kossan skulle seglas från Saltsjöbaden, där hon sjösattes, till Ramsmora på Ljusterö, där hon framöver skulle ha sin hemmahamn.

Efter sjösättningen grytade B och J till mastkranen, dit K och jag tagit oss med bilen, för att masta på. B hade någon idé om att vi skulle masta på ute till havs, men den idén var det ingen annan som köpte. Varför masta på till havs, när det fanns en kran? Vi letade reda på vår mast och trasslade ut alla stag, vanter (ja, vad heter det?) och spridare, så att allt låg rätt innan masten restes. Allt gick som smort. J fick till och med på vindexen utan att den pajjade. En prestation.

Allt klart för avfärd. Killarna och B grytade ut och jag satte mig i bilen.

Vid Waxholm skulle vi delvis byta besättning. Det vill säga, B skulle bytas ut mot mig. Det skulle nog ta sin tid, tänkte jag, och åkte till puppi för att deklarera. Knappt hade jag skrivit under, på heder och samvete, så ringde telefonen.
”Vi är i Waxholm, om en timme!”

In i bilen och full fart norrut.

Letade parkering för bilen, satte på mig overallen och letade upp Kossan, som, enligt uppgift, skulle ligga förtöjd utanför Systemet. Sprang så fort jag kunde ner mot kajen, med hunden i ett snöre från Watski-butiken, och såg snart mina sjömän vinka mot mg.
Hoppade snabbt ombord och sa ”hej då” till B, som gick mot bilen.
Iklädd (nedhasade) jeans och jacka, hade J hunnit bli ganska kall på vägen till Waxholm och tog tacksamt emot överlevnadsoverallen jag fått av puppi.

Vi grytade genom Stegesund.
Sen satte vi segel.

Nu seglade vi! Första seglingen för säsongen. Första seglingen med Kossan!
Jag vet inte om ni fattar hur härligt det är. Att stänga av motorn. Att drivas med vinden. Tystnaden. Havet. Solen (nåja…)
Vi hade vinden mot oss, så det blev kryss. Men, vad gjorde det. Vi var ute på havet!

Snart blev vi hungriga så jag gick in för att bre några mackor. Precis då kom en kastby som fick vattnet att rinna in i sittbrunnen och stå upp i sidofönstren på Kossan. Inte så kul. Tyckte jag. Barnen bara skrattade och retade mig, sa att jag var feg. Jag är inte feg, men jag tycker att det onödigt att välta båten när det är 5 grader i vattnet. Dessutom är det närmast omöljigt att bre mackor när världen är upp och ner…

Vid 16.30 kom vi fram. Trötta och glada. B mötte oss och körde oss hem. Knappt hade han hunnit lägga i handbromsen förrän barnen klev ur bilen och gick och la sig. K fick inte ens av sig jackan och ryggsäcken. Han sov med de på. På soffan.

En hel dag. En hel, lång, dag, med frisk luft gör att man sover bra. Med, eller utan ryggsäck.

Publicerat

Hade vi för många saker, trots allt?

Det var inte länge sedan jag skrev om saker – många saker…

Trots att jag då trodde att det skulle gå bra med ytterligare en sak i familjen så fanns det tydligen någon som tyckte annorlunda. I tisdags natt blev vår 4-hjuling stulen. Någon, för mig okänd person, kom hem till oss… och, i skydd av mörkret, tog en av våra saker. En sak som vi behöver. Jag blir så arg! Jag blir så irriterad! Känner mig kränkt. Någon har rotat runt bland våra saker, vet exakt vad vi har – och var sakerna finns. Vet att det är olåst i lagård. Att vi har djur. Oskyddade djur.

Jag blev rädd också.

Hur skulle jag kunna förhindra att fler saker försvann? Vi har inga lås på dörrarna. B var på tjänsteresa i Frankrike. Jag kände mig ensam. Orolig.

Barnen hjälpte mig. Kom med kreativa lösningar. ”Vi ställer traktorn tvärs över vägen ner till lagårn. Då kan ingen komma ner med bil, i alla fall”, sa K.

J sa, vi gör ”spik-mattor” till våra två infarter från vägen.

Sagt och gjort. K parkerade om traktorn. J och jag tog fram plankor, hammare och spik. ”Laddade” uppfarterna med våra nygjorda tjuv-hinder.

Jag tog nyckeln ur bryggstugedörren. Fick J att sova inne i det stora huset, för att vi skulle kunna låsa ytterdörren. Flyttade även alla nycklar ur nyckelskåpet i hallen till ett säkrare ställe, för att ingen skulle kunna stjäla våra bilar. Funderade på att ta fram bössan och ha den brevid mig i sängen, men insåg att den inte skulle kunna hjälpa mig. Jag skulle aldrig använda den mot en människa. Den skulle, tvärtom, kunna försätta mig i en större risksituation. Beslöt mig för att låta den ligga kvar i vapenskåpet, trots allt. Hade ju J brevid mig. Det fick räcka.

Ändå sov jag oroligt. Vaknade flera gånger på natten av konstiga ljud. Inbillade ljud. Av konstiga ljussken. Inbillade, även de, visade det sig.

Det värsta är inte att 4-hjulingen är borta. Det värsta är otryggheten.

Publicerat

”Nu njuter du väl?”

Sa, hon. Min farmor. När jag hängde tvätten på tvättlinan utanför huset.
Njuter? Jag fattade ingenting.

Det var 15 år sedan hon sa detta och först NU förstår jag.

Det är underbart att hänga tvätten på linan. I synnerhet den första på våren.
Det är underbart att ta in soltorkad tvätt. Den doftar sommar.

Varför ska det ta en sån himla tid att fatta en del saker?

Det är vår! Jippie!

Publicerat

Saker, saker – och ännu fler saker

Vi hade 4 bilar, 1 skoter-motorcykel, 1 fyrhjulig motorcykel, 2 traktorer, 1 släpvagn och 2 motorbåtar.
Nu har vi en båt till – fast en segelbåt.

Jag har nog pratat om det förr. Det där om att om man äger fler än fem saker är det sakerna som ägen en.
Hm… Hur ska detta sluta? Hur ”ägda” ska vi bli? Hur många saker ska upp och ner i vatten och in och ut ur besiktningshallar innan jag får panik?

Men, det är ju roligt, också. Man kan segla med en segelbåt. Man kan sova i en segelbåt – vaggandes slumra in till ljudet av kluckande hav. Visst låter det underbart!

Vi har också ett annat välkänt problem. Tiden. Det blir tyvärr inte fler timmar på dygnet, eller dagar på året, bara för att vi skaffar oss fler saker.
Frågan är alltså vad jag ska sluta göra, nu när jag ska segla, också.

Jag måste satsa på att göra bra tidsbyten.
Den tid jag tjänade in på att inte längre pendla fram och tillbaka in till stan varje dag, till exempel, har snabbt ätits upp av hästarna. Ett bra byte? Ja visst.
Den tid vi, sedan snart 12 år, ägnar åt ”bonderiet” har vi tagit från skjortstrykningen och fönsterputsningen. Ett mycket bra byte.
Den tid jag inte tittar på dåliga tv-program ägnar jag åt böcker. Mycket roligare.

Det gäller nog bara att bli medveten om vad man gör av sin tid. Och varför. Att göra medvetna val. Eller, välja om när det blir fel, så ska det nog lösa sig. Även med en segelbåt i familjen.

Publicerat

17 år, tror jag visst att jag var

I morgon fyller den lille sonen år. 17 år.

Kan inte låta bli att tänka på hur jag hade det när jag var 17. Var gjorde jag? Hur tänkte jag? Hur kändes livet? Vad hade jag för drömmar?

Sedan ett drygt år tillbaka jobbade jag som praktikant på reklambyrå på Kungsholmen. Hade tagit ett sabbatsår från gymnasiet. En gymnasielinje, som jag i alla fall då, trodde att jag skulle fortsätta med, när mitt år på arbetsmarknaden var till enda. Det blev inte så. Jag trivdes för bra och stannade kvar.

Jag tyckte att jag var ganska vuxen. Kunde bestämma allt själv. Göra som jag ville. Fatta egna beslut. Och ta konsekvenserna av dem. Ville jag inte tvätta mina kläder, lämnade jag helt enkelt in dem på tvätteri. Ville jag inte laga mat, fanns det restauranger som kunde föda mig.

Jag hade som mål att ha en uppfattning om allt. Precis allt. Om man lyckades med det, var man riktigt vuxen och det var dit jag var på väg.

Jag tänkte mig en framtid utan barn. I alla fall inte före 30. (Och dit var det ju ungefär 100 år…) Det fanns ju så mycket annat att göra, som verkade roligare än barn.

Bara ett par år senare hade jag ändrat min uppfattning vad det gällde barn. Jag hade då träffat B och visste att det var med honom jag ville ha dem.

Ytterligare några år senare förstod jag att det där med att ha en uppfattning om precis allt, inte alls var något att sträva efter. Ju äldre jag blivit desto mer osäker på det mesta, har jag blivit. Man kan ju se allt ur så många olika perspektiv. Och det är helt ok att säga ”jag vet inte”. Ju mer man vet desto mer förstår man att man inte vet.

Jag lämnar inte in tvätten på tvätteri, längre… Men, där kanske man borde tänka om?