Författare: Camilla

Jag har fått mitt startnummer!

Det här innebär att jag alltså ska springa Tjejmilen. Det har känts lite overkligt hela tiden, trots att jag tränat så länge. Skulle JAG springa runt bland en massa ”galna tanter på Djurgården”? Såna där svettiga, idrottintresserade, sportfånar??!! Jag, tävla? I en sport? Låter helknasigt. Det är nåt som inte stämmer. Det har jag förstått hela tiden. Frågan är bara, vad?

När jag gett mig ut, tidig morgon, mitt i en stad (Göteborg, sist), iklädd cykelbyxa, sport-BH, linne, midjeväska med iPod och mobil, svindyra (och lika fula) löpskor, har det inte känts som jag. Det ÄR inte jag. Det måste vara en annan människa, som bara ser ut som jag.
Jag joggar min runda och möter då ofta andra joggare, lika fult klädda, i ”spåret”. Morgonpigga sportfånar, som flåsande kommer springade emot mig, lyfter ena handen till hälsning och säger ”hej”. Till mig. Som om jag vore en av dem??!! Ser de inte skillnaden? Har jag lyckats lura allihop? Är min förklädnad så bra?

Nåja. Jag ska nog ta mig igenom även detta.

—

Målet – 1 mil under 60 minuter – får jag snart överge. Sprang (det vill säga, varvade rask gång med snabba löp) igår 8 km på 62 minuter. Samma hastighet, men 10 km, hade gett en sluttid på 1 timme och 17-18 minuter. Inte ett dugg bättre än förra veckan.

Nu börjar nedräkningen. Har endast 11 träningspass kvar, innan tävlingen. Sedan jag började löpträna den 30 april har jag bara missat 3 pass (1 vecka), på grund av trasigt knä. Och den veckan cyklade jag 2 gånger 1,6 mil som kompensation.

Jag tycker att jag har varit duktig. Faktiskt.

Trots det, har jag inte kommit i så bra form som jag trodde att jag skulle hinna komma i. Har gått ner ca 5 kg i vikt, flåset är mycket bättre och jag känner mig ”frisk” (bortsett från knät, då). Allt det är bra, men jag trodde att det skulle vara ännu bättre. Jag trodde att jag nu skulle kunna springa 1 mil. Lätt. Och snabbt.
Det kan jag inte.
Igår gjorde jag mitt första försök på 10 km. De första 5 km gick bra. Sen började knät att göra sig påmint. Jag hade satt på timern på mobilen, men tänkte att jag skiter i det, för jag vill inte sabba knät helt och hållet nu, en månad före tävling. Jag saktade ner tempot till snabb gång. Kändes trist, för jag var inte trött. Inte ens anfådd. Skulle lätt kunnat fortsätta springa, om det inte vore för ”knivarna” i höger knä.
Resten av milen, de 5 km som återstod, varvade jag med snabb gång och snabba löp, för att ta in tiden jag förlorade på gången.
Om sluttiden – 1 timme och 17 minuter – kan bara man säga en sak. Katastrof!

Vad ska jag göra?
Vilka är mina alternativ?

1. Minska på träningen, för att skydda knät
2. Öka på träningen för att stärka knät
3. Hitta någon annan träningsform, som är mer skonsam
4. Acceptera att jag inte klarar mitt mål

Nr 3, känns bäst, just nu.
Utan att ha någon som helst kunskap i ämnet, tror jag på ”balansplatta”. Jag inbillar mig att de små muskler som håller ihop mitt knä, är otränade, och att att balasera på en sådan platta skulle kunna träna upp dem.

Undrar om man kan bygga en själv eller om jag måste in i en sportbutik för att få tag i en? Ska ju ändå till en sån butik för att köpa vätskebälte, så det blir kanske så.

Ja, det blir ytterligare ett inlägg om löpning. Det har satt sig på hjärnan. Men inte i benen, tyvärr…

I måndags då jag hade min långtur (uppskjuten från i söndags) sa mitt högra knä ”STOPP!”. Att det har knastrat och bökat en längre tid har jag noterat, men inte brytt mig om. Har ju knästöd och det har inte gjort ont. Enligt sjukgymnasten är det ingen fara, så länge det inte gör ont.

Nu gör det, det. Ont. Som om små knivar kastats på mig och kilat sig fast mellan knäskålen och benet. Inte roligt. Jag hade sprungit 6 kilometer när jag blev anfallen och var alltså en bra bit hemifrån. Det var bara att stänga av klockan och gå, i stället. Jag var arg. Och ledsen.

Jag tänker inte ge upp. Jag har en plan. Jag ska damma av min cykel!
Att cykelträna belastar inte knät lika mycket, så det kan gå. Ska prova idag.

Det var inte bara knät som fick sig en knäck. Även psyket…
Måste åtgärdas.
Gick in på Tjejmilens hemsida och kollade av tidigare resultat, vilket visade sig vara väldigt upplyftade.

1:an sprang på 36:04 – kul för henne, men det är inte mitt mål.

På 100e plats var tiden 45:07 (där nånstans sprang väl Gs dot… otroligt, men inte mitt mål, det heller).

Den som sprang på 1:00:00 (mitt mål) kom på 1649e plats.

Den sista i listan (de listar enbart de bästa tiderna), hon på 3074e plats sprang på 2:22:08!

Betänk.
Det är cirka 25.000 tjejer som springer (tar sig runt) tjejmilen.

Hon på plats 3074 måste ha gått.
Kryper resten???

Nu känns det genast bättre!

Nu har jag löptränat i 50 dagar (inte VARJE dag förstås, men 3 gånger i veckan). Och om 68 dagar går startskottet för Tjejmilen.

Jag har nu börjat att kolla av mina tider lite noggrannare. I morse hade jag en kort runda på schemat – en på 5 km. De första två kilometerna sprang jag på 13 minuter (under 12 minuter borde det vara, för att jag ska nå mitt mål) – de sista två på 13,5 minuter! Jag sackar! Och det på bara 5 kilometer! Hmm…
Hur ska jag hinna komma i så bra form att jag springer 10 km under 60 minuter på bara 68 dagar? Det är frågan.

Här krävs en strategi.

Någonting säger mig att jag borde satsa hårdare på intervallträningen. Den korta, snabba och intensiva. Att bara springa längre och längre, i samma låga hastighet ger inte samma effekt. Tror jag. Dessutom tar ju intervallträningen inte lika lång tid. Jag behöver inte avsätta två timmar åt träningen, det räcker med en! (Men, en jobbig, en…)

Så får det bli.

Eftersom jag inte vill fara med osanning måste jag revidera mitt senaste blogginlägg. Detta efter att ha mätt upp sträckan med vår nya 4-hjuling.

Min ”mil” var bara 8 km.
Ja, så är det. Bara att kämpa vidare.

PS. Jag har en vän som jobbar på Eniro… han kommer snart att få veta att de inte är kapabla att göra kartor i rätt skala.

… jag bara säger det… 1 mil på 63 minuter… Men, så hade jag en ”hare” (J) som ”drog” mig framåt, också…