Ja, det blir ytterligare ett inlägg om löpning. Det har satt sig på hjärnan. Men inte i benen, tyvärr…
I måndags då jag hade min långtur (uppskjuten från i söndags) sa mitt högra knä ”STOPP!”. Att det har knastrat och bökat en längre tid har jag noterat, men inte brytt mig om. Har ju knästöd och det har inte gjort ont. Enligt sjukgymnasten är det ingen fara, så länge det inte gör ont.
Nu gör det, det. Ont. Som om små knivar kastats på mig och kilat sig fast mellan knäskålen och benet. Inte roligt. Jag hade sprungit 6 kilometer när jag blev anfallen och var alltså en bra bit hemifrån. Det var bara att stänga av klockan och gå, i stället. Jag var arg. Och ledsen.
Jag tänker inte ge upp. Jag har en plan. Jag ska damma av min cykel!
Att cykelträna belastar inte knät lika mycket, så det kan gå. Ska prova idag.
Det var inte bara knät som fick sig en knäck. Även psyket…
Måste åtgärdas.
Gick in på Tjejmilens hemsida och kollade av tidigare resultat, vilket visade sig vara väldigt upplyftade.
1:an sprang på 36:04 – kul för henne, men det är inte mitt mål.
På 100e plats var tiden 45:07 (där nånstans sprang väl Gs dot… otroligt, men inte mitt mål, det heller).
Den som sprang på 1:00:00 (mitt mål) kom på 1649e plats.
Den sista i listan (de listar enbart de bästa tiderna), hon på 3074e plats sprang på 2:22:08!
Betänk.
Det är cirka 25.000 tjejer som springer (tar sig runt) tjejmilen.
Hon på plats 3074 måste ha gått.
Kryper resten???
Nu känns det genast bättre!