Ja, nu har jag nog kommit till det stadiet att jag måste – inte revidera, o nej – men kanske nyansera mitt tidigare inlägg.
Min hjärna är trött. Orkar inte tala om för mig att axlarna inte värker. Att benen inte är trötta. Att bulan på rumpan, efter fallet från Daisy, inte gör ont när jag försöker ligga på rygg och göra sit-ups.
Kroppen talar till min hjärna. Den säger: ”Nu har du tagit i för mycket. Visst, kul att du vill träna och hålla kroppen igång, men att styrketräna i 90 minuter för att efter det skotta hästskit och sen bära ved är för mycket. Hör du vad jag säger? För mycket! Lägg ner. Tro inte att du kan göra allt. Bara för att du vill. Vad tror du att du är? Nån som kan styra över mig? Nej du, för det är jag som bestämmer. Jag – din kropp! Basta.”
Suck!
Jag lägger mig ner i tv-soffan och surar. Är arg på min kropp som vägrar att samarbeta.
Eller, är det jag som inte samarbetar?