Svisch… svisch… svisch… Bilarna rusar förbi, i en aldrig sinande ström. Jag står vid övergångsstället och letar efter en lucka mellan bilarna. Hoppas att någon bilist ska vara vänlig nog att stanna så att jag kan komma över gatan, men det ser inte så ljust ut. Alla har väldigt bråttom.
Jag tar ett steg ut, för att jag ska synas lite bättre. Tittar. Tvekar. Stannar. Tittar igen… när jag plötsligt känner en liten hand i min.
Jag rycker till. Tittar åt sidan och ser en liten gumma, tätt vid min sida. Hon är säkert 100 år gammal. En och femtio lång. Svart kappa och sharlett. Foträta skor.
Hon tittar inte på mig. Hon stirrar rakt fram. Men hennes lilla hand håller krampaktigt i min.
Plötsligt uppstår en lucka i trafiken. Jag beslutar att gå över gatan. Med denna lilla gumma i släptåg, som inte har en tanke på att släppa min hand.
När vi kommit över gatan släpper hon taget och går sin väg. Utan att vända sig om. Utan att titta på mig.
Händer sånt här?
Ja, det gör det. Det hände mig på Karlavägen för några år sedan.