Uppmaningen kom från min farmor, efter att jag fått hennes tillåtelse att hämta en godis ur hennes Godisskål på byrån. Det där med karies var väl inte uppfunnet då.
Vi talar om en tid då EN godisbit kunde vara nog. Då det inte bara var att gå och köpa nytt, för att det godis man hade var slut. En tid då en påse kunde räcka en hel sommar. Och, det bör också påpekas, på den tiden var sommaren låååång.
I min farmors Godisskål fanns bröstkarameller, polkagrisar, citronklyfton (både gula och oranga) – och ibland non-stop. Inte speciellt gott godis, kanske du tycker. Men, då har du fel. För det var SUPER-gott, för det fanns inget annat.
Vi är tillbaka i det som jag så ofta funderar över. Hur blir man nöjd? Vad är det? Visst handlar det i grunden om förväntningar och kontraster?
Min farmor finns inte längre hos mig, här på jorden. Men, hennes Godisskål finns kvar! Den står på fönsterbrädan i biblioteket i mitt hem. Och ja, den är fylld med bröstkarameller, polkagrisar…
Ibland tar jag EN bit. Suger långsamt på den. Bara för att känna hur det känns. Påminna mig om det där med att man kan vara nöjd med en enda godisbit. Faktiskt.