Jaha. Och vad har jag gjort idag? Eller, den senaste veckan…
Jag som hade såna ambitioner. Träna varannan dag – minst 30 minuter (och då menade jag hårt, med puls). Vad blev det av det?
Jo men, jag har försökt, det har jag. Men ändå blev det för litet. För sällan. Känner mig inte nöjd. Känner att jag kunde kanske gjort mer. Det spelar ingen roll hur många tidningar jag producerat, hur många tvättmaskiner jag tömt eller hästskit jag mockat. Jag kunde gjort mer. Kort sagt, jag känner mig usel.
Så, släpade mig till simhallen idag, simmade 1 km. På rekordtid, 32 minuter! (Alltså, vi talar om min rekordtid, inte din.) Och det känns bra, men det räcker inte. Jag behöver mer. Mer fysisk träning. Mer flås. Mer svettas. Mer… ja, bara mer.
Snön, som låg så vit och fin på våra ängar för några dagar sen är snart ett minne blott. Tövädret har slitit hårt på snön. Det är nu mest barmark. Det här är inte kul!
Om mindre än 2 veckor ska jag starta i Tjejvasan. Hur många mil har jag ”i benen” – på skidor? Kanske 2… Arrangörerna rekommenderar 50. Jag tänker att jag inte är ensam, halva Sverige är utan snö, och de flesta som startar med mig sitter i samma situation som jag. Men, i alla fall… Det är inte kul.
—
Och J åker till Spanien på tisdag. Jag är jätteglad för hans, och hans 3 kompisar som ska med, skull, men jag är orolig. Det är så svårt att släppa taget. Att lita på att allt ska gå bra. Att han klarar sig. Överlever…
Ok, ok, jag fattar. Jag överdriver. Jag låter mina tankar skena iväg. Stressar upp mig i onödan. Alla föräldrar har samma problem. Har haft i alla tider.
—
Ja, det här blogginlägget blev ju inte så himla strukturerat, men så kan det vara ibland. Ellerhur?