Nu har jag betat av diverse pappershögar här på kontoret. Snart kommer jag ner till bordsskivan. Snart kan jag börja jobba. Snart… (och blicken vandrar ut genom fönstret)
Ibland önskar jag att jag var ett får. Som fick beta av gräs i stället för pappershögar. Tänk att bara få vara, hela dagarna. Vakna när solens strålar väcker mig. Somna om, om jag är trött. Tugga i mig lite friskt morgongräs. Ta en tupplur på blomsterängen. Gå upp, sträcka litet på mig och ta en liten promenad. Klia mig mot en stängsel eller ett träd. Lägga mig ner och tugga, igen. Somna om. Byta hage. Titta på fåglarna. Och molnen. Hälsa på en kompis som står brevid och tuggar. Detaljstudera myror. Somna om. Mmm… vilket liv!
Eller en hund.
Bli serverad mat och obegränsad kärlek – varje dag! Det enda jag behöver göra som motprestation är att vifta på svansen och se gullig ut. Det kan ju inte vara så himla svårt. Om man bara hade haft en svans…
Visst är de fina våra små hästar? Å visst är de röda, rönnbären?
…
Precis nu ringde det en tjej från en reklambyrå i Danmark. Hon hade haft en fotograf resandes runt i hela Sverige med uppdrag att plåta dinkel. Nu var han tillbaka i Danmark med oförrättat ärende. Han hittade inget dinkel i Sverige!
Tjejen på reklambyrån tänkte att det kan väl ändå inte vara omöjligt och gick ut på nätet – och hittade mig!
Jag ska nu gå ut och rycka upp några strån från åkern och posta dem till henne. Sen ska stråna in i fotostudio i København och förevigas, för att slutligen hamna i nån reklamkampanj i Danmark.
Så konstigt det kan vara.