När jag var liten älskade jag att snickra. Helst tillsammans med min farfar. För, han älskade också att snickra.
Jag satt på bänken i hans snickarbod. Plockade med skruvarna, höll fast nån träbit, när han behövde min hjälp. Jag hamrade och spikade. Sågade och bar bräder. Sopade sågspån och sorterade borrar. Jag hade också ett specialuppdrag – att räta ut alla krokiga spikar. Jag hamrade och slog på de gamla spikarna, slog mig ofta på fingrarna, men till slut blev de raka. Med tiden blev jag en fena på detta och känner fortfarande en stor lust att ta fram hammaren och räta ut en krokig spik, när jag ser en.
Farfar och jag var ett bra team. Jag fick hjälpa till med allt! Nästan…
Det fanns EN sak han ogärna lånade ut – sin tumstock. Självklart resulterade detta i att det var just den jag ville ha. Jag måste ju kunna mäta! Ideligen ”lånade” jag tumstocken, utan att fråga om lov. Sprang iväg, vecklade ut den… men oj, så konstig den blev… den gick av…
Jag skämdes, det var ju inte första gången detta hände. Jag hade dessutom tagit den olovandes. Farfar var nästan aldrig arg på mig, men när jag hade haft sönder sommarens 10e tumstock tog hans tålamod slut. Han sa till på skarpen ”du får låna alla mina verktyg, men INTE min tumstock”.
Min systers småkillar vill gärna hjälpa till att snickra. I somras, när vi byggde mormors nya dass, sprang de runt fötterna på en. Hämtade verktyg, spikar, sågar, frågade om saker. Det är roligt, men när S tog upp tumstocken blev jag lite orolig…
Här, hade jag ett val. Antingen gör jag som min farfar, säger nej. Eller, så gör jag som jag vill, förklarar hur den fungerar, visar hur man ska göra. Vecklar ut, vecklar ihop. Vecklar ut. Och ihop.
Så, jag tror han kan det nu.