Visst ser jag glad ut? Jag är glad, också.
När bilden togs hade jag cirka 200 meter kvar till mållinjen. De kändes lätt att springa, konstigt nog. Tänk, vilka oanade krafter man har. Vid 9 km är man helt slut. 800 meter senare har man massor av spring i benen. Var kommer det ”springet” ifrån? Jo, hjärnan.
Jag har läst en artikel om hur hjärnan fungerar under ett halvmarathonlopp. 2 timmar före start är man orolig. 2 minuter före start är man stressad. 2 km in i loppet har allt detta släppt och man känner bara glädje. Efter någon mil börjar det att kännas tungt. Man tror inte att man ska klara av det. Kroppen säger ifrån. Det är hjärnan som spökar, den försöker att rädda en från fysisk kollaps. Men, det går att lura hjärnan, genom att bevisa att den har fel. Spring bara vidare, så lär du hjärnan att inte varna i onödan. Efter ytterligare några kilometer börjar självförtrondet återkomma, för att svacka igen, vid cirka 18 km. Men, nu vet man att det inte är långt kvar, så man kämpar på, trots att orken verkar vara slut. När man passerat 2 mil är det ”bara” att spurta. Man ”ser” målet framför sig och tror sig igen klara av det. Vilket man gör.
Det här med att lyssna på kroppen är alltså inte alltid rätt. Om man lyssnar för mycket kommer man ingen vart. För, kroppen är lat. Jättelat. Den vill inte att du ska ta ut dig. Den vill inte att det ska göra ont någonstans. Den vill bara ha vila. Och socker. Och fett.
Har alltid trott på trots. Det fungerar. Liksom tjat. Alla föräldrar som försöker säga något annat till sina barn, ljuger.
Detta innebär dock inte att jag säkert kommer att starta i Halvmaran på lördag. Det finns gränser för hur mycket jag kan trotsa min kropp. Min kropp är inte tränad tillräckligt. Har ännu inte fattat något beslut om hur jag gör. Återkommer när jag vet.