Nu är lammning i full gång, här på gården. Hittills har vi fått ett 20-tal små söta lamm. Väntar ett 80-tal till…
B och jag turas om att ta nattpassen. Ringer varandra om vi behöver assistans. Och det behöver man. Ofta.
I natt gick jag ner vid 03.30. Gick in i lagårn, tände lampan, kollade runt i alla lammningsboxar att allt var i sin ordning. Jag hörde en tacka som bräkte ute, men tänkte att det kollar jag upp sen, när jag är klar här inne.
Det var fel tänkt.
När jag någon minut senare gick ut och spejade mot ljudet (det var ganska mörkt) såg jag en räv med ett litet lamm mellan käftarna. Räven stannade upp och stirade på mig, jag stirrade tillbaka i en bråkdel av en sekund innan jag skrek ”vad GÖR du?!”.
Räven släppte genast sitt grepp och tog till flykten. Jag rusade fram och plockade upp det blodiga lammet. Det levde, men jag visste inte hur illa skadat det var eller var skadorna fanns.
Bar lammet till tackan som fortfarande bräkte för full hals. Hon nosade på det en kort stund men övergav det snart för att ägna sig åt de övriga två hon precis fött.
Jag tog in tackan och de två friska lammen in till en lammingsbox inne i lagårn och la även in det skadade lammet. Tyvärr dog det ganska snart.
Idag har vi sökt jaktlaget för att försöka få hit någon av dem i natt och skjuta räven. I annat fall får jag sätta mig själv på pass, med bössan i hand. Räven kommer alldeles säkert tillbaka ganska snart. I samma ärende.
Tänkte lägga ut det döda lammet som lockbete.
Det här kanske låter hårt och hjärtlöst. Men, så här är livet på en bondgård. Ibland.