Åh, vad jag längtar tills jag får springa lopp igen! Det var ju så himla kul att springa Midnattsloppet. Längtar som en galning till Tjejmilen den 31 augusti. Hoppas igen på en tid under timmen. Det kan gå, även om det är osannolikt. Ska försöka i alla fall.
Det kanske blir mer spring, även efter Tjejmilen. Fick mitt startbevis till Stockholm Halvmarathon med posten idag…
Förra året (ja, jag var anmäld även då) slängde jag det direkt. Jag hade tidigt beslutat att inte starta. Trodde aldrig att jag skulle klara av det – dessutom skulle jag tjejsegla den helgen. Något som väger tungt.
I år öppnade jag kuvertet. Har läst igenom allt. Vill starta. Att jag ska lyckas ta mig igenom de 21098 meterna är inte mer troligt än förra året, snarare tvärtom, då min form är sämre i år. Men nu vill jag försöka.
Jag startar i sista startgrupp, klockan 16.50. Risken finns alltså att jag kommer att komma i mål allra, allra sist. Men, om jag bara kommer i mål, så är det bra, tycker jag. En ännu större risk är att jag tvingas bryta loppet före målgång på grund av stopptiderna. Är jag inte vid kontollen vid Tegelbacken/Vasabron kl 18.25 måste jag bryta. Liksom om jag inte kommer i mål före 19.35. Maxtiden att springa loppet är alltså satt till 2.45. Det är snabbt det.
—
Hur kunde min hjärna bli så här? Den tänker bara på att springa. Jag, som inte alls är en sportig person. Har aldrig varit. Jag, som gjorde vad som helst, till och med gipsade min egen vänsterarm, för att slippa gympan i skolan… som inte kan fånga en boll och som hatar all sport i tidningar och på tv. Konstigt är det.