Har en liten paus. En paus mellan två gigantiska jobb.
Igår eftermiddag lämnade jag årets första nummer av TTS på tryck. Nytt tryckeri. Nytt format. Delvis ny layout – i alla fall nytt ”stuk”.
Det har kostat på. Jag är trött. Har svårt att hålla isär vad jag ska göra. I vilken ordning allt bör ske, för att allt ska fungera.
Under tiden jag ”suttit fast” med TTS har jag bara fragmentariskt läst min mail. Konstaterat att det kommer in nya jobb, ändringar i gamla, saker som ska göras – men inte nu.
För att inte glömma något av de småjobb som kommit in emellan har jag skrivit små postitlappar med stödord och datum och sen klistrat dem på mitt skrivbord (det fysiska).
Ja, ni förstår kanske själva, hur det ser ut där, just nu…
Bordet är fullt av små lappar i gult, orange och grönt. Färgerna har inget med innehållet att göra. (Min vän G undrar nog om jag har en skruv lös, som inte utnyttjar färgerna bättre.) Jag har bara ryckt åt mig det block som legat närmast och skrivit på det. Klistrat fast lappen där det funnits en någorlunda tom yta.
Det gäller att skriva ner så pass mycket att jag sen kan förstå vad jag menar. Detta samtidigt som jag inte får koppla på hjärnan så mycket att jag börjar tänka på det jag skriver. Då får jag en ny startsträcka, när jag ska återgå till TTS. Något jag inte har haft ”råd” med.
I morse beslöt jag mig för att beta av några av lapparna, nu mellan de stora jobben, i hopp om att de skulle bli färre. Jag prioriterade enligt principen ”den lapp, vars klister inte fungerar längre, åtgärdar jag först”. Inte för att de alldeles säkert suttit längst eller är viktigast, utan för att risken annars är att den ramlar ner på golvet och glöms bort helt och hållet.
Det resulterade i att de tidigare 18 lapparna nu är 22. Hur går det till? Varför resulterar varje åtgärd man gör, i två nya uppgifter? Varför ger ett svar på en fråga, två nya frågor? Tar det aldrig slut?
—
Har i 3 dagar lyssnat oavbrutet på soundtracket från ”Jesus Christ Superstar” i Spotify. Jag, som inte ens tror på Gud. Kan nästan allt utantill vid det här laget.
Kanske ska jag byta till ”Evita” nu…