Hur ofta känner man inte så? Och hur ofta glömmer man inte bort det?
Har precis kommit tillbaka från en trevlig lunch. Lunch på uteserveringen, ”deli”-tallrik med Pellegrino till. Trevligt sällskap. Solen sken. Om några timmar börjar min semester. Livet leker.
Allt det där jag borde gjort innan NU, som inte är gjort, finns kvar att göra. Men, det gör inget! Spelar ingen roll, alls. Känns bra.
Nu kom jag på en annan sak, som nog kräver sin egen rubrik…
Adrenalin v/s endorfiner
Varför är det så lätt att uttrycka irritation över något. Orden bubblar ur munnen på mig, när jag blir arg. Fingrarna dansar över tangentbordet om jag läst något dumt i en tidning. Jag blir snabb, tänker och arbetar fort. Energin flödar.
När allt känns bra, vad säger jag då? Vad skriver jag? ”Känns bra…”
Finns det inte lite fler ord att uttrycka glädje, lycka och harmoni? Jo, det gör det. Skillnaden är den att när jag blir arg eller irriterad börjar adrenalinet att rusa i kroppen. Adrenalin som jag kan använda mig av.
Endorfinerna har inte samma effekt. När jag är tillfreds med tillvaron blir jag lugn (= långsam), känner att jag inte har så mycket att tillägga, att skriva om, att förfasa mig över. Allt känns ju redan ”bra”.
Jag förstår. Adrenalinet dyker upp för att jag SKA göra något. Endrofinerna finns för att jag INTE ska göra något. Kan man sammanfatta det så?
Läste en gång om en man som arbetade som krönikör på en dagstidning. Han var mycket omtyckt. Skrev engagerade artiklar. Kastade sina yxor till höger och vänster. Gjorde läsarna nyfikna, chefen glad och kunde dessutom betala sina räkningar med den lön han fick på tidningen.
Men en dag fick han en insikt.
Det var ingen mening med att bli arg över allt och alla. Plötsligt var det inte viktigt längre. Det, som för någon vecka sedan fått honom att gå i taket (och dessutom fått honom att skriva så att pennan glödde), bekymrade honom inte längre. Han böjde sig inför livet. Accepterade det som det var.
Han blev av med jobbet… han hade ju inget att säga, längre.