Det var inte länge sedan jag skrev om saker – många saker…
Trots att jag då trodde att det skulle gå bra med ytterligare en sak i familjen så fanns det tydligen någon som tyckte annorlunda. I tisdags natt blev vår 4-hjuling stulen. Någon, för mig okänd person, kom hem till oss… och, i skydd av mörkret, tog en av våra saker. En sak som vi behöver. Jag blir så arg! Jag blir så irriterad! Känner mig kränkt. Någon har rotat runt bland våra saker, vet exakt vad vi har – och var sakerna finns. Vet att det är olåst i lagård. Att vi har djur. Oskyddade djur.
Jag blev rädd också.
Hur skulle jag kunna förhindra att fler saker försvann? Vi har inga lås på dörrarna. B var på tjänsteresa i Frankrike. Jag kände mig ensam. Orolig.
Barnen hjälpte mig. Kom med kreativa lösningar. ”Vi ställer traktorn tvärs över vägen ner till lagårn. Då kan ingen komma ner med bil, i alla fall”, sa K.
J sa, vi gör ”spik-mattor” till våra två infarter från vägen.
Sagt och gjort. K parkerade om traktorn. J och jag tog fram plankor, hammare och spik. ”Laddade” uppfarterna med våra nygjorda tjuv-hinder.
Jag tog nyckeln ur bryggstugedörren. Fick J att sova inne i det stora huset, för att vi skulle kunna låsa ytterdörren. Flyttade även alla nycklar ur nyckelskåpet i hallen till ett säkrare ställe, för att ingen skulle kunna stjäla våra bilar. Funderade på att ta fram bössan och ha den brevid mig i sängen, men insåg att den inte skulle kunna hjälpa mig. Jag skulle aldrig använda den mot en människa. Den skulle, tvärtom, kunna försätta mig i en större risksituation. Beslöt mig för att låta den ligga kvar i vapenskåpet, trots allt. Hade ju J brevid mig. Det fick räcka.
Ändå sov jag oroligt. Vaknade flera gånger på natten av konstiga ljud. Inbillade ljud. Av konstiga ljussken. Inbillade, även de, visade det sig.
Det värsta är inte att 4-hjulingen är borta. Det värsta är otryggheten.