Nu är hösten här. Äppelträden i trädgården dignar av äpplen. Björkarnas blad börjar så sakteliga att gulna. Det är kyligare i luften. Nästan lite krispigt. I alla fall på morgonen.
Det är på hösten man startar om. Det är då man drar upp stora planer. Tar tag i nya projekt. Känner stor arbetslust efter välbehövd ledighet. Är laddad upp till tänderna.
Eller?
Nej.
Inte alls, faktiskt. Jag vill inte jobba. Jag har inga nya projekt på gång. Inga idéer som jag vill förverkliga. Känner ingen sprudlande entusiasm. Det är tvärstopp i huvudet.
Sommarens sista ros…
Jag känner bara vemod. Vemod över sommaren som gått.
Runt omkring mig ser jag människor som tar tag i saker. Till synes, fulla av energi. De skriver in sig i viktminskningsgrupper, börjar måla tavlor, springer i Hellasgården eller ligger på golvet och gör sit-ups.
Jag brukar säga:
Obegåvade människor tror på turen.
Begåvade tror på orsak och verkan.
Jag tror alltså att man själv styr ganska mycket i sitt liv. Man kan inte sitta och vänta på att någon annan ska lösa saker och ting åt en. Eller ser till att det händer nåt. Man kan inte förlita sig på ”turen”. Vad det nu är? Om inte förmågan att se chanserna som dyker upp i livet – och modet att våga ta dem. Å då är man ju inblandad. Man har agerat.
Ser du vad jag ser?
—
En liten fudering
Jag har hår som är lite längre än axelhöjd. Alltså hänger en bit ner på ryggen. När jag sätter på mig en jacka så brukar jag lyfta ut håret så att det ligger utanför jackan, på ryggen. Så att det kan fladdra fritt i vinden.
Men, det tar inte längre än några minuter innan det ligger innanför kragen igen. Det dras dit, på något märkligt sätt. Jag lyfter ut det och samma visa upprepar sig igen, det kryper tillbaka.
Hur är det möjligt? Hur kan håret liksom vika sig tillbaka och krypa ner i jackan igen? Först upp, sen ner in under kragen för att hamna på ryggen – innanför jackan. Det är så konstigt, tycker jag. Och väldigt irriterande.